Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han blir aldrig ren från krypskyttarna i bergen

Foto: ALBERT BONNIERS
Ulrika Kärnborg.Foto: OLLE SPORRONG
Jasenko Selimovic.Foto: HENRIK FOLKESSON / ALBERT BONNIERS

Att överleva ett krigstrauma är en sak, men att leva med minnena är en annan.

Ulrika Kärnborg läser en smärtsamt kontrollerad sorgesång över Balkankriget.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Alla krig, hur fruktansvärda de än är, sjunker förr eller senare ned i glömska. Så har det blivit med Balkankriget, denna källa till evig skam för ett handlingsförlamat EU, som dominerade nittiotalets alla nyhetssändningar. Men för de som tvingats vara med, går ett krig aldrig över. Det maler på; såret fortsätter att blöda och vätska sig. Och kanske ska vi andra, vi som har haft förmånen att växa upp i fred, vara tacksamma för det. De som överlevt krigets inferno har extraordinära saker att berätta för oss om den mänskliga naturen. 

De är våra vittnen.

I början av nittiotalet var Sarajevo en belägrad stad. Medan världen tittade på inneslöt den bosnienserbiska armén stadsborna i ett järngrepp. Sarajevo ligger i en gryta; krypskyttar placerades ut i bergen och terroriserade svältande människor som vågade sig ut på gatorna efter mat eller vatten.

Jasenko Selimovic, tidigare chef för Göteborgs stadsteater, Europarlamentariker och dramatiker, var en av de som lyckades fly belägringen. Till skillnad från de tiotusentals döda och sårade som blev kvar, kom han oskadad ur skärselden. 

För att överleva måste man förtränga.

Eller gjorde han det? Jag anar att det har tagit ett halvt liv för Selimovic att komma fram till den punkt då det blivit möjligt att skriva minnesboken ”Sarajevo”. Smärtan har tidigare varit för stor. För att överleva måste man förtränga, eller som han skriver i ett avskedsbrev till Amira, flickvännen som flyr före honom: ”Vad vi måste återvinna är känslan av renhet.”

”Sarajevo” är en underbar bok, en fasansfull bok som snabbt kryper under huden på läsaren. Liksom de klassiska föregångarna, Henri Barbusse och Erich Maria Remarque, skriver Selimovic detaljskarpt, skakande och med väl kontrollerad sorg. Vad kommer först: maten eller moralen? Selimovic vill tro att det är moralen, det finns trots allt ett sätt att hålla stånd mot barbariet, att vägra hata fastän du och din familj jagas som vilda djur, att fortsätta att se den Andre som en människa, att vägra våldet. Selimovic citerar Hannah Arendt, som i ”Den banala ondskan” skriver om hur ohyggligt lätt det är att rädda sig själv och strunta i de moraliska imperativen:

En berättelse, hur helgjuten den är, kan inte laga det som gått sönder.

”I politisk mening betyder detta att under terrorn ger de flesta efter, men också att några inte gör det […] Mänskligt sett krävs ingenting mer, och ingenting mer kan rimligtvis begäras, för att denna planet skall fortsätta att vara en lämplig hemvist för människor.”

Hur vet man, som krigsöverlevare eller vanlig medborgare, om man tillhör dessa ”några”? Det kan man ju aldrig, och just kring den ovissheten kretsar författarens fantasi och minnesarbete. Kriget ger inga svar och en berättelse, hur helgjuten den är, kan inte laga det som gått sönder.

 

PROSA

JASENKO SELIMOVIC

Sarajevo. Minnen från en belägring

Albert Bonniers förlag, 236 s

 

Ulrika Kärnborg är författare och medarbetare på Expressen Kultur.

 

 

 

”Det är bättre att gå in med låga förväntningar”

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Amanda Svensson. Om bland annat fiktionens möjlighet i autofiktionens tidevarv och om att inte kunna lämna den brittiska ön där hon bor.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och Joel Halldorf. Se det avsnittet nedan.