Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hallucinatorisk sorgesång för damkör

Laura Lindstedt har skrivit en djupt originell roman. Foto: HEINI LEHVÄSLAIHO

Laura Lindstedts "Oneiron" bjuder på förtätad stämning i dödsriket. Annina Rabe upplever ett hisnande kammarspel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Att tänka sig döden är en ofrånkomlig del av att vara levande oavsett vi föreställer oss det okända dödsriket som ett paradis, som ett vitt rum eller bara som... tja, ingenting. 

Det tomma vita rummet, ljuset som finns i änden av tunneln, är en av de vanligaste dödsföreställningarna. Det är också den som den finländska författaren Laura Lindstedt spunnit på i "Oneiron" – en djupt originell roman om en grupp kvinnor som möts strax efter dödsögonblicket i just ett alldeles tomt vitt rum. Romanen utspelar sig i ett rum där tid, fysiska känslor och behov, ja, till och med andningen har upphört att existera. Snart förstår vi att det är ett övergångstillstånd, den sista länken mellan liv och död som de upplever. Så småningom ska våra romanfigurer upplösas i konturerna, glida vidare in i den stora intigheten.

Anorexi som konstprojekt

Men nu sitter de där, romanens sju mycket olika kvinnor från olika delar av världen, som på ytan bara har det gemensamt att de råkat dö vid exakt samma tidpunkt. Det ar den utmärglade judiska performanceartisten Shlomith, som gjort sin anorexi till ett konstprojekt. Det är den holländska städerskan Wlbgdis, och Maimuna från Senegal som drömt om att bli världens nästa svarta supermodell men blivit indragen i ett kidnappningsdrama. Det är brasilianska Rosa som har genomgatt en hjärttransplantation och den alkoholiserade ryska Polina. Den vackra lyxhustrun Nina från Frankrike har dött med tvillingar i magen, och den unga Ulrike har gått en sällsynt våldsam död till mötes på väg hem från restaurangen där hon jobbar.

Allt detta får vi till en början bara ana. Kvinnornas respektive dödsfall och de liv som ledde fram till dem avslöjas gradvis på romanens sprängfyllda 445 sidor och mot slutet får vi "facit" i form av torra tidningsartiklar som rapporterar om dem. Laura Lindstedts roman är intrikat och experimentellt komponerad, här finns postmoderna inslag i form av just nyhetsartiklar och fakta, det finns lyriska partier och även ren dialog i manusform. Stämningen är drömsk, hallucinatorisk – så betyder också titeln "Oneiron" dröm eller hallucination på grekiska. Översättaren Camilla Frostell har gjort ett stort arbete med att klä alla dessa nyanser i svensk språkdräkt.

 

LÄS MER – Annina Rabe: Fängslande och episkt av Kjell Westö

 

Det är ganska snårigt till en början, innan vi lärt känna de olika karaktärerna och förstått sammanhangen de befinner sig i. Som i alla kollektivromaner finns det också vissa personer som engagerar mer än andra. Men Laura Lindstedt låter allt klarna i sinom tid, och ur denna kakofoni av spretiga röster uppstår så småningom en gemensam sorgesång. Om kvinnor som fallit offer för olika former av patriarkalt våld, men också om värdet av vänskap och sammanhållning kvinnor emellan. Jag är inte förvånad över att detta hisnande kammarspel vunnit och nominerats till en rad priser.

 

Roman

Laura Lindstedt

Oneiron

Översättning Camilla Frostell

Norstedts, 445 s.

 

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.