Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Gun-Britt Sundström / Bitar av mig själv

Foto: Hansson / Svd / Scanpix Dan

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

GUN-BRITT SUNDSTRÖM | Bitar av mig själv | Norstedts

Äldre kvinnor är ett underskattat släkte. Och då tänker jag inte på konsumtionshungriga, upplevelsefixerade och individualistiska mappies, utan en annan del av fyrtiotalistgenerationens tanter: de som skiter i shopping och livsstil och fortfarande bryr sig om samhället på djupet.
Gun-Britt Sundström är en sådan. ”Nog vore det roligare att leva i en ung och stolt och stridsglad demokrati än i en sån här gammal skabbig, självföraktande”, skriver hon. ”Hur dödsmärkt måste demokratin bli innan vi fattar vad vi har att förlora?”
Det är omöjligt att inte lyssna på Sundströms stenhårda ”tantkunskap”, för att låna en av hennes egna formuleringar. Som romanförfattare har hon några tunga klassiker bakom sig, den som har påverkat mest är kanske Maken, ”förhållanderomanen” som kom ut 1976 och som fortfarande lever.
Bitar av mig själv är en essä- och artikelsamling, med texter om moderskap, om konsumtionshysteri, om långsamhet och om möten mellan människor. Och givetvis texter om språk, och om kristendom, eftersom Sundström också är översättare, uppväxt i frikyrklig miljö och verksam i Bibelkommissionen.
Många av texterna är publicerade i dagspress och tidskrifter i liknade skick förut, men det går ändå en röd tråd genom boken. En krass och kolugn röd tråd.

Sundström är kärvt ironisk och smart men får sällan hysteriska utbrott. Tillbakalutat, med ett morrande leende i mungipan, konstaterar hon de mest skriande orättvisor utan att flippa ur och bli pinsamt överaggressiv eller lynnig. Jag väntar länge på att hennes förtvivlan ska explodera, antingen i cynism eller rättshaverism.
Det händer inte. Men det gör ingenting, efterhand accepterar jag den civiliserade samtalstonen, och upptäcker att texterna talar till mig med en listigare form av oberäknelighet. Jag kommer att tänka på Joan Didion: Sundströms språk är inte lika elegant och snirkligt smart som Didions, snarare enkelt och pragmatiskt, men det ser jag som något positivt. Och det finns ändå en avgörande likhet: den smygande oväntadheten. Texterna landar sällan där man tror att de ska landa.

Allra starkast är essäerna om den vilsna kraft som frigörs när barnen växer upp och flyttar hemifrån: ”När barnet föddes tog det med sig tillvarons centrum ut ur mig. Det var okej så länge barnet levde intill mig och det viktiga fanns inom synhåll. Men när barnen har blivit vuxna och gått sin väg? Hur får man tillbaka huvudrollen i sitt liv, hur halar man in centrumperspektivet i sig själv igen?”
För Sundström är föräldraskapets egoistiska kärlek, förmågan att gå över lik för sitt barn, en kraft som måste kollektiviseras.
Precis som käringkraften, kanske. Att undertiteln, ”en generationsbok”, inte enbart är en ironisk blinkning till det generationsförfattarepitet Sundström fick när hon skrev Maken, är tydligt. Bitar av mig själv är en generationsbok på riktigt. En bok om den oerhörda, outnyttjade begåvningsreserven hos alla dem som inte längre slavar på heltid i kvinnofällan, varken som småbarnsmammor eller som objekt på köttmarknaden.