Grymtande grymhet och skönhet

Agnes Gerners nya diktsamling sätter grisen i centrum.
Foto: Colourbox
”En gylta är en gris / av honkön / som ännu inte deflorerats / Ett klöverblomster / i väntan på / midsommarbloten, där alla / besjälkade väsen / dekapiteras”.
Foto: NIKLAS KÄMPARGÅRD / EXPRESSEN NIKLAS KÃ?MPARGÃ¥RD
Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN / © BILDBYRÅN

Agnes Gerners nya diktsamling sätter grisen i centrum.

Nina Lekander läser poem som klingar och sjunger i all sin äcklighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Grymhet och skönhet är en väl beprövad kombination. Så jag mår både väldigt illa och njuter i fulla drag av de berättelser om människor och grisar som plågar och plågas i Agnes Gerners andra diktsamling. Kommer att tänka på Becketts ”Kvinnan föder gränsle över en grav” inför diktrader som ”Tillbaks till spenen, till den enda / del av världen // som inte är i maskopi / med döden”.

I Gerners första och Katapultprisbelönade samling ”Skall” var djuren rävar, elefanter och hästar – och identiteterna var lika flytande som raderna rytmiska. ”Sus” associerar jag till bland annat Suzanne Brøggers ”Det pepprade suset”, i vilken författaren ger sig själv ”åt jorden. Och först då när man är redo att bli ett med jorden, maskarna och myllan skänks man livet”. Därtill är kanske Gerner en smula släkt med Aase Berg, om än inte lika språkligt sprakfålig. Det susar även av Gunnar Björling och Harry Martinson. Vi studsar kort sagt omkring bland Gernes lyriska fränder inom modernistisk, orimmad diktning.

Därmed inte sagt att poemen inte klingar och sjunger i all sin äcklighet. Samtidigt finns här något slags sexighet mitt i eländet – vem vill inte vara ”slickvänlig som västkusthud / om sommaren” efter att ha gnidits i salt och ha blivit ”närmast evig”?

Och jag lär mig att ”En gylta är en gris / av honkön / som ännu inte deflorerats / Ett klöverblomster / i väntan på / midsommarbloten, där alla / besjälkade väsen / dekapiteras”. Vilket får en att fatta, om man nu inte redan visste det, att det intelligenta djuret gris har såväl själ som smärtförnimmelser. Här susar och osar det alltså av elegant formulerad dödsångest. Det handlar således inte bara om grisar utan lika mycket om oss mänskliga suggor eller puggor och denna vår meningslösa fortplantning i riktning mot det oundvikliga och orättvisa slutet.


POESI

AGNES GERNER

Sus

Albert Bonniers, 94 s.


Nina Lekander är kritiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida.