Gruvbolag härjar och människor längtar

RECENSION. En liten värld, där människorna är utlämnade åt varandra, åt varandras begär och nåd – men där man ändå helst vill ”tänka på varandra på behörigt avstånd”. Ida Linde tycks med ”När man sparkar på en hund” muta in en egen del av världen, en norrländsk håla där gruvbolag härjar och människor längtar, närmar sig varandra, och ångrar sig. 

Romanen är, som berättaren också meddelar oss, en sorts fortsättning på ”Norrut åker man för att dö”, från 2014. Jag tyckte den romanen var för tillrättalagd, för självmedveten. Men denna nya är fin: orädd, rak och samtidigt mjukt böjlig trots de svarta hål den går ner i.

Linde arbetar med en berättare som kommenterar historien, regisserar den, och gärna formulerar sig i drastiska vändningar. Så tar berättelsen också tvära kurvor, men utan åthävor, eftersom den förstår att människor kan behöva hjälp både för att stanna och för att flytta. Därför berättar Linde i korta stycken, i växlande scener, om de avgörande ögonblicken i människornas annars så långsamma liv.

Resultatet är just en sorts ögonblicklig roman: den åldrade Eskil frågar också den unge Andreas om denne inte ”haft ett ögonblicks klarhet som får alla dagar fram till dess att ändra skepnad?” Strax därpå får Andreas detta ögonblick, när han dejtar den yngling som kallar sig ”Bejbi97”: han ligger med en ”ny människa med en annan kropp och en annan historia!” – och kanske kunde då livet ta en annan riktning?

Det finns flera sådana ”ögonblick av uppståndelse” i ”När man sparkar på en hund”. Jag tror att det har att göra med den ståndpunkt som berättaren här intar: ”det finns något vackert också i människor som följer impulsen att förstöra sina liv”. 

Man säljer sin mark till gruvbolaget, och kanske finns där en grop grävd.

Ändå är detta en berättelse i realistisk tradition, och i grunden kanske allt beror av marken: av ägandet, av den svenska exploateringen av Norrland. Man säljer sin mark till gruvbolaget, och kanske finns där en grop grävd. Inte djup men tillräcklig för att man ska kunna dö där, men över gropen finns ”stjärnorna, kraftledningarna”. Och människor dör också i denna värld, medan andra återkommer med en hund i sällskap, människor ser varandra, förnekar varandra men öppnar sig också för vad livet yttrar för dem.

”När man sparkar på en hund” är oväntat, ja, för mig oväntat, vacker och talande, liksom mjukt försiktig i sina omdömen om människorna. Någon frågar menande: ”Vem tror du att du är?” Men svaret är i denna roman, där allt är i rörelse, inte givet: ”Det vet jag inte längre”. Och kanske finns det ”en skog under en annan skog, en vinter under en annan vinter, ett rike under ett annat rike” – det är romanens och människornas hopp.

Ulf Olsson är författare, professor emeritus i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.