Göran Sonnevi störtar rakt in i själen

"För vem tänder jag ikväll ljus? Alla mina döda   Eller alla mina levande? Alla dem som oavbrutet föds ut ur kontinuet, enfödda varelser, ständigt nya   Lilla barn av tid   Snart dör min far   I den mörka tiden   Han har varit död mycket länge    Hur länge? Vad är tid? Jag ska inte räkna    Ser flyktingbåtarna komma över havet   I televisionens lykta   Hur upplyses vi? Vi är i bländskenet    Detta ljus fäller ut oss"

Så står det på sidan 194 i Göran Sonnevis nya diktsamling “Sekvenser mot Omega”, i en rapport från Allhelgonaafton 2015. “Realtid, bortanför kategorierna”, kallar han dikten i dess titel. 

Och så skulle jag också kunna benämna hela den här omstörtande boken, och faktiskt hela gärningen att skriva, när det görs med precisionen hos en som levt länge nog, och är tillräckligt begåvad, för att på riktigt kunna generera det omstartade språket. 

Det vill säga: den exceptionellt välskrivna poesin. 

LÄS MER: Ulrika Knutson hyllar Göran Sonnevis förra diktsamling "Bok utan namn" 

Det är onekligen i sekvenser mot Omega, avgrundens bokstav, vi rör oss. Du känner det ju: de samtidigt långa och korta tidssjok som är ditt liv. 

Hur du, även i dina vardagligaste och lyckligaste ögonblick, oavbrutet faller mot döden, och hur du troligen får se människor du älskar, eller bara är van vid, faktiskt dö – oftare och oftare ju äldre du blir. 

Döden, döden

Hos Sonnevi är det en mamma som får svaret av röntgenläkaren: mycket snart är det dags att lägga vingarna mot kroppen. 

Den åldrande man som är hennes son känner den kommande föräldralösheten lika ensam som om han varit en liten pojke. 

Och lika intensivt som de ständigt skildrade unga, förälskade paren insuper diktjaget närvaron av den han älskar: 

“Hussvalorna flyger utanför fönstret, upp mot boet   Hör deras ljud   Jag smekte din kropp, dess äldre konturer under nattlinnet   Kände vågen av ömhet   Vet inte om du såg tårarna i mina ögon” 

LÄS MER – Martina Montelius: Barbro Högberg var en vit älg och en tänkande rebell 

Den som läser mer prosa än poesi kan föreställa sig Lars Noréns dagböcker koncentrerade till tio procent av sin volym, och med avsevärt större ömhet och förvåning över livet. 

Här finns ingen förbittring, trots att såväl Daesh som svensk främlingsfientlighet adresseras. 

Vrede finns, förtvivlan som bekämpas med noggrann analys, vanlig sorg. Referenserna finns där, till Hölderlin, Heidegger, Anna Achmatova, Paul Celan, Bibeln. 

De passerande ögonblicken i vardagen, de betydelsefulla landskapen – i synnerhet på Öland - sammansmälter med tankarna kring världen i stort, precis som i livet utanför bokpärmarna. 

Sonnevi och Norén

Jag menar inte att jämföra Sonnevi med Norén och framhålla den förstnämnde som “bättre”. 

Båda är ytterligt skickliga på att förlösa de uråldriga tankarna och ladda dem med akut känsla, omöjlig för läsaren att skydda sig mot. 

Men där Norén är ett urberg att luta örat mot, och vid god väderlek få erfara känslan av att vara detta berg, är Sonnevi en meteor som störtar rakt in i min själ, jag måste faktiskt använda det ordet, och driver den ända in i kärnan av vad det är att leva, och vara medveten om sin kommande död. 

Inte på många år har ordsammansättningar så obönhörligt skakat och skyddat mig. 

Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida.