Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Glöm pandemin och läs den här romanen

Lydia Sandgren.Foto: Emelie Asplund. / Albert Bonniers förlag
”Samlade verk”.
Victor Malm.Foto: IZABELLE NORDFJELL

En misslyckad författare, en försvunnen akademiker och en försupen konstnär är huvudrollerna i Lydia Sandgrens debutroman.

Victor Malm bländas av den intelligenta ”Samlade verk”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Man kan romandebutera på flera sätt, men ett är vanligare än andra: den korta, snygga boken som mer än ser ut att skildra något som ligger nära den nybakade författarens eget liv. Dåligt eller väl förtäckta bekännelseskrifter, mer eller mindre intressanta, men lätt igenkännliga som just debutromaner. 

De har alltid funnits, kommer alltid finnas, och är (egentligen) ingenting att irritera sig särskilt på. De är ju en väg framåt, ett par första steg. Men ibland dyker debutromaner – eller ja, romaner – upp som får mig att, tja, förstå att jag har saknat något väldigt konkret i den svenska prosafloran. Ja, att just det här behövs, på ett djupt och nästan nödvändigt sätt. Och det är den upplevelsen som berättar att det jag har att göra med är litteratur, på riktigt. 

En sådan roman är Lydia Sandgrens debut ”Samlade verk”. 

Den börjar perfekt. 

Martin Berg ligger på sitt vardagsrumsgolv, runtom honom högar och papper, hans samlade verk: en aldrig avslutad roman, drivor av anteckningar, den enda bok han någonsin publicerades i, påbörjade noveller, påbörjade essäer, men ingenting riktigt. Bara påminnelser om att livet inte blev som det skulle. Om att han har levt det i skuggan av andra, människor som var bättre, kanske hårdare. Som lyckades. Medan han själv försvann i den borgerliga vardagen – barn, kontorsjobb, långkok – som de en gång föraktade tillsammans. 

Det är sommar. Han ska snart fylla femtio. Barnskratt, cykelpling. 

Lindarna som susar, varma nätter när himlen är elektriskt blå, luften som är full av fågelsång.

Redan där finns nästan hela denna stora, nästan 700 sidor långa roman samlad i en sorglig, men lätt, bild. 

Martin Berg är ensamstående, hans älskade och geniala Cecilia försvann en dag, strax efter sin disputation i idéhistoria, spårlöst. Han våndas över det mesta, driver ett halvlyckat bokförlag tillsammans med en mer förståndig kumpan och är sedan gymnasieåren bästa vän med den store konstnären Gustav Becker, förtvivlat briljant, alkoholiserad och omöjlig att få tag i. 

Romanen handlar om dem, deras liv, från uppväxten, försöken och osäkerheten, till läroåren, mognandet och glädjen, in i vuxenheten, plikten och sorgen. Men också om Martin och Cecilias barn, framför allt dottern Rakel, som av en slump kastas in i ett sökande efter en mor hon nästan inte minns. 

Två nivåer, två kronologiska plan, som sys ihop snyggt, driver på varandra i ett stegrande tempo. Inventerar och ger kött åt gamla hederliga konstnärsmyter, gestaltar skapandet och arbetet, inspekterar både den stora kärleken och den stora vänskapen, ja ger liv åt vad som i de flestas händer blir luftiga, litterärt meningslösa idéer och schabloner. 

Jag är full av beundran.

”Samlade verk” är dessutom ett dramaturgiskt konststycke, lika halsbrytande som valfri Donna Tartt-roman, men samtidigt lugn och noggrann, till synes mer mån om liven som tecknas än den narrativa motorn. Och som om inte det vore nog väver Sandgren in en metalitterär reflektion över romanens realistiska estetik i intrigen, fast utan att någonsin låta den skymma sikten för det viktiga. Lindarna som susar, varma nätter när himlen är elektriskt blå, luften som är full av fågelsång. 

Sådana balansgångar är det få förunnat att ens vara förmögna till. Ska jag göra fler jämförelser får jag dra till med fenomenala berättare som Klas Östergren och Kjell Westö

Och jag menar det. Så bra är ”Samlade verk”. 

Samtalen, vänskapen, de brådmogna försöken att vara någon, ambitionerna, tankarna, kärleken och det där under, vad det nu är, livsfasan, ”att öppna munnen för att säga något men sakna ord”. Allt skrivs. Allt fångas. Ömt och hemskt trovärdigt. 

Jag är full av beundran. Glöm pandemin, glöm ekonomin, läs Lydia Sandgren och tänk att det är med ”Samlade verk” som 2020-talet börjar. 

Åtminstone en liten stund. 

 

ROMAN

LYDIA SANDGREN

Samlade verk

Albert Bonniers förlag, 690 s.

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.