Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Gigekonomin har skapat en guldålder

Rasmus Landström.
Foto: Johanna Skarland / Verbal
”Arbetarlitteraturens återkomst”.
Annina Rabe.
Foto: PRIVAT

Rasmus Landströms ”Arbetarlitteraturens återkomst” placerar sig mitt i samtiden.

Annina Rabe läser ett imponerande idéarbete och möjligt framtida referensverk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Plågas du av att fattigdomen och klassklyftorna växer, samtidigt som hela samtiden tycks uppbyggd som en medelklassig mäklarannons? Då kan det vara en tröst att veta att den svenska arbetarlitteraturen just nu upplever en renässans av stora mått. ”Arbetarlitteraturen har aldrig varit så levande och så bred som den är idag”, skriver litteraturvetaren och kritikern Rasmus Landström i en ny bok med titeln ”Arbetarlitteraturens återkomst”. Den är något så ovanligt som en litteraturhistoria som placerar sig mitt i samtiden – samtidigt som den för ett pågående samtal med dåtiden. 

Landström beskriver hur den svenska arbetarlitteraturen har färdats från leråker och blåställ till underbetalda vårdjobb och tillfälliga anställningar. Han lägger upp sin historieskrivning utifrån två huvudspår: det ena handlar om hur den tidiga svenska arbetarlitteraturen hade tiden för sig på ett sätt som inte dagens har. 1900-talets proletärlitteratur var en del av samhällets moderniseringsprojekt, av folkrörelsernas genombrott och i förlängningen hela folkhemsbygget. Trots att den skildrar fattigdom, underläge och hårda arbetsvillkor genomsyras den av en tro på att förändring är möjlig.

Hur experimentell får arbetarlitteraturen vara?

Hos dagens arbetarförfattare är all den optimismen borta, och det är den mest drabbande insikten i den här boken. Hos Kristian Lundberg, Susanna Alakoski, Helene Rådberg, Johan Jönson, Emil Boss, Elise Karlsson eller Henrik Bromander – för att nämna ett fåtal av alla de samtida arbetarförfattare som djupanalyseras, har framtidstron ersatts av tröstlös uppgivenhet. I det lågavlönade slitet inom vård och omsorg, i den högst osäkra tillvaron för den nya gigekonomins förlorare, finns ingen ljusning. 

Rasmus Landströms andra spår är hur arbetarlitteraturen hela tiden brottats mellan kollektivism och individualism. Är det ens legitimt att skriva en arbetarlitteratur som fokuserar på individ snarare än på kollektiv? Hur experimentell får arbetarlitteraturen vara? Landström är en engagerande historieskrivare, kanske lite väl yvig ibland, när sidospåren blir många och det finns några omtagningar. Vissa författarskap, som Kjell Johanssons och Johan Jönsons, får mer utrymme än andra. Men å andra sidan överser jag gärna med en viss yvighet när boken är skriven med sådan energi och kunskap. Rasmus Landströms bok är framför allt befriande opretentiös i sin hållning, utan att för den skull tumma på analysen. 

Det hade varit tacksamt att också inkludera en fullständig litteraturlista.

Däremot förstår jag inte varför en sådan omfattande och ambitiös översikt inte är försedd med ett personregister och en bibliografi. Inte minst för att jag tror att ”Arbetarlitteraturens återkomst” har potential att bli viktig referenslitteratur i ämnet. Landström uppger alltid källa vid citat och referat, men det hade varit tacksamt att också inkludera en fullständig litteraturlista på slutet för den som vill förkovra sig vidare. Boken dras också med några rätt missprydande korrekturfel; till exempel har Artur Lundkvists namn genomgående stavats ”Arthur”, vilket är extra olyckligt när han är en central figur i sammanhanget. TS Eliot har blivit Elliot, det notoriskt svårstavade ”privilegierad” har blivit ”priviligierad” för att nämna några. Petitesser kan tyckas, men nog så viktigt, inte minst när själva verket i övrigt är så gediget. 

Ett av kapitlen behandlar kultursidornas inte helt okomplicerade förhållande till den nya arbetarlitteraturen. En relation som enligt Landström till stora delar präglats av till föga förpliktigande välvilja utan större eftertanke. Klasstematiken har helt osynliggjorts i många verk av nysvenska författare. Kvinnliga arbetarförfattare har ofta lästs genom ett ”medelklassfeministiskt filter”. 

Jag kan bara konstatera att han nog har rätt. Ett exempel på det är det tidiga mottagandet av Elena Ferrantes Neapelkvartett som helt valde att fokusera på temat ”kvinnlig vänskap” och förbigå den klassresa som är böckernas egentliga tema. Jag har säkert själv gjort mig skyldig till annat liknande. Men jag tror att Landströms bok kommer att göra skillnad. Och inte bara i detta avseende.



SAKPROSA

RASMUS LANDSTRÖM

Arbetarlitteraturens återkomst

Verbal, 317 s.



Annina Rabe är litteraturkritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 



 

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=76834&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.