Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Patrik Lundbergs bok om sin mor är vackert knuten

Foto: Stefan Tell / Albert Bonniers
Foto: PRESSBILD / GUNILLA KINDSTRANDS FACEBOOK
Foto: Stefan Tell

Patrik Lundbergs nya roman handlar om en självuppoffrande mor.

Men Gunilla Kindstrand ser också sonen och tycker sig höra gråt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Fjärilsvägen” är en vackert knuten berättelse om en mor. Hon är Ingrid Birgitta Lundberg men hon är också tusenden. Lågutbildad. Så småningom ensamstående. Så småningom sjukpensionär. Van att leva på små pengar.  

”Allt som drabbade lågutbildade kvinnor drabbade dig”, skriver Patrik Lundberg.

Han har återkommit till sin mamma i många av sina texter. Hon spelar en inte oväsentlig roll redan i hans första bok, ”Gul utanpå”, där han skildrar den adopterades ständiga frågor kring ursprung, rötter och tillhörighet.

”Fjärilsvägen” ljussätter både modern och sökandet från ett nytt håll. Det privata är politiskt! ekade slagordet när Birgitta formade sitt kvinnoliv. För henne blev i stället det politiska personligt, skriver Lundberg, och låter genomgående samtidspolitikens förskjutningar spegla sig i moderns livsvillkor. 

Hon tar ansvar för något som skulle kunna kallas lycka.

Men Birgitta är inte på något vis utbytbar och blir aldrig någon enkel illustration till den statistik och de utredningar som citeras. Hon odlar, långkokar, gnetar, trollar för att deras liv ska gå ihop. Kärleken till de båda adoptivbarnen är gränslös, hon andas och lever genom dem. 

Bakom andras minnen, siffror, fotografier, utsagor, dokument, medicinlistor syns en kvinna som gör sitt bästa för att skapa värde och mening i familjens liv, där i familjens egenbyggda villa på Fjärilsvägen. Hon tar ansvar för något som skulle kunna kallas lycka. Ett vardagens sisyfosarbete, där stenen hon rullar framför sig till slut blir så tung att den krossar henne. 

Trots att hon hela tiden är i berättelsen fokus finns det ett laddat avstånd mellan henne och den som berättar. Det är som om hon agerar bortvänd. Bara några få gånger kommer hon så nära att hennes egen röst hörs.  ”Fjärilsvägen” är mest av allt ett självporträtt av en son som efter moderns död försöker sortera i ett arv av kärlek, ilska, besvikelse.

Sonens ambitioner gör henne stolt men föder samtidigt en oro.

Många av oss som är födda i den här gamla sortens arbetarklass manövrerar i dubbla idéuppsättningar; om oss själva förstås, men också om föräldraskap, barndom, kroppar, pengar, känslor. Det är två världar och två livsspråk. Vi har gjort klassresan, samtidigt som vi för alltid står kvar på perrongen.  

Patrik Lundberg beskriver en annan strategi. Han arbetar sig tidigt och mycket metodiskt bort från de villkor han en gång omgavs av. Han redovisar många av sina framgångar. Betygen, stipendierna, de allt mer välbetalda uppdragen, bokutgivningarna, recensionerna blir alla små steg upp och i väg, från det gamla och allt mer genanta liv som mamman varit navet i.

Sonens ambitioner gör henne stolt men föder samtidigt en oro över avståndet som ständigt ökar. Emellanåt får hon får läsa om sig själv i hans böcker och i de intervjuer han ger. En dysfunktionell familj, skriver han. Alkoholism och psykisk ohälsa, säger han. Och ingen kultur, ingen bildning. Hon sväljer och ler, nästan hela tiden. Moderskärleken är i sanning förunderligt villkorslös.

Genom orden molar en bortträngd men alltid närvarande skuldkänsla.

I bland blänker barnets bitterhet till i den vuxnes text. Märkeskläderna han aldrig fick. Att det erbjöds glasögon men inte linser. Att somliga sporter var för dyra. Att hon lät sig bli beroende av alkohol och medicin. Genom orden molar en bortträngd men alltid närvarande skuldkänsla. Lundberg skriver återhållet och låter gärna pauser och radslut ge klang åt det han vill säga. Han kan konsten att få en läsare att skärpa sig. Ibland tycker man sig höra gråt.

Berättelsens största smärtpunkt kommer helt oväntat. Han har varit i Sydkorea för andra gången och nu tagit med sin syster. Om igen ursprunget.

Då ringer hon och säger: ”Jag vill också skriva en bok.” Han frågar om vad. ”Om hur det är att adoptera.”

Där svindlar ”Fjärilsvägen” som allra mest. Där kliver Ingrid Birgitta Lundberg fram, helt oberörd av vad andra säger och tycker.  

 

 

ROMAN

PATRIK LUNDBERG

Fjärilsvägen

Albert Bonniers, 176 s.

 

 

Av Gunilla Kindstrand

Patrik Lundberg är medarbetare på Expressen Kultur. Därför recenseras boken av Gunilla Kindstrand som är kulturjournalist och skribent på Svenska Dagbladet och Axess.