Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Generöst när han skriver om Sverigedemokraterna

Lars Andersson har sedan genombrottet med ”Snöljus” 1979 varit en av Sveriges mest framstående författare.
Foto: Kari Løvaas / Polaris
Victor Malm.

Lars Anderssons nya roman ”Nu” är en egendomlig skildring av vår tid.

Victor Malm uppskattar när ironi läggs på ironi i den politiska berättelsen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Gunnar Ekelöf tänkte då rakt inte på Lars Anderssons nya roman ”Nu” när han skrev de bevingade kärleksraderna ”Jag bor i en annan värld / men du bor ju i samma” i mästerverket ”Strountes”, men det spelar mindre roll. En mer publikfriande författare än Andersson hade nog låtit dem fungera inledning till denna besynnerliga, akut samtida roman. 

Den handlar om pandemin. Eller utspelar sig under pandemin. Det beror, som alla semantiska frågor, på hur man ser det. Klart står i alla fall att Alex Schulmans coronablogg på Expressen från och med nu är inskriven i den stora svenska litteraturen. 

Sten Wadh, vår medelålders gubbhjälte, är faktiskt skapligt nöjd med coronasituationen. Han är ju litteraturvetare. Innehavare av ett lektorat i kulturarvsvetenskap med genusinriktning på Linnéuniversitet, lokal: Kalmar. Varken bättre eller sämre än hans förra tjänst på Mälardalens gudsförgätna högskola i Västerås, men knappast Lund, Uppsala, Stockholm eller Göteborg. Besvikelsen artikuleras aldrig, men den är mälden mellan raderna. Och han finner sig således ganska fint i att fly till Värmlandsstugan han ärvt av sin framlidne farbror Hasse för pandemisk fjärrundervisning och småcynisk ensamhet. 

Men ensamhet är ingenting som människor finner sig i. Inte ens när den är vald. 

Kanske ska förändringen läsas som en utvecklingsberättelse. Kanske inte.

Anderssons stil i den här boken är ovanlig. Den påminner inte om hans tidigare romaner, och den påminner inte om något annat heller – associativt och refererande leker han fram historien, nästan som om han ville förolämpa den förnuftiga knäckebrödsprosa resten av oss skriver. Fast med ett leende. Han har roligt, det märks. Men stilen har även sin funktion. Den markerar distansen som Sten Wadh tillbringar sina dagar på. Han bor i en annan värld. Först när han märker att andra också gör det blir prosan en smula rakare. 

I praktiken delar den upptäckten romanen i två bitar, även om författaren försöker lura oss genom att stuva upp den i tre. Första gestaltar ensamtillvaron i stugan, andra hur vår hjälte plötsligt dras in i grannkvinnans triviala, men levande, vardagsbekymmer. Om jag berättar att hon först kallas Bat Seba, sedan Miranda Persson, får ni en bra bild av den förändring som både stilen och romanen genomgår. 

Ja, det är en egendomlig bok.

Kanske ska förändringen läsas som en utvecklingsberättelse. Kanske inte. Ironi läggs på ironi och Lars Andersson gäckar och skojar med den som vill leka duktig exeget och klistra prydliga, tydliga etiketter på romanen. 

Han har tagit avstånd från livet och nuet, i protest. Det är vad fina, fina andar måste göra när tiden ser ut som vår gör.

Första delen är nämligen inte bara en uppsluppet associativ skildring av ensamhet, den är också en idétung meditation över en människas, hela tiden outtalade, längtan efter gemenskap, stor eller liten. Sten Wadh får i början av berättelsen ett mejl från en student, Nu Bergdahl, som har frågor om filosofen Thomas Nagel inför sin uppsats. Han svarar, artigt, men när Nu Bergdahl hör av sig igen berättar hon att något nesligt framkom när hon googlade hans namn – han sitter i kyrkofullmäktige för Sverigedemokraterna. 

Och ja. Mycket riktigt. Det stämmer. Trots att han inte delar partiets åsikter. 

Försvarstalet som följer hör till det mest generösa, olycksbådande och underhållande jag har läst om partiet och dess plats i svensk politik. Inte bara för att det blandas ut med mikroessäer om fisketidningar, litteraturens död, kubism och Lacan. Också för att romanen blir större än sina enskildheter. En diskussion av den postmoderna, ensamma och digitalt barrikaderade vardagens politiska konsekvenser. Av varför allt fler finner mening i tanken på en folkgemenskap. 

Samtidigt tar allting, eller nästan allting, sin grund i Sten Wadhs längtan och småpinsamma begär. Knoppande i mejlkorrespondensen med Nu Bergdahl, blommande när han börjar umgås med grannen. Han har tagit avstånd från livet och nuet, i protest. Det är vad fina, fina andar måste göra när tiden ser ut som vår gör – allt är ju så dumt. Men ändå längtar han till livet. Och nuet. Att förstå det, att leva det.

Lars Andersson försöker inte upplösa den motsägelsen med förnuft. Den är bara där. Som den är. 

Jag har inte läst en bättre svensk roman i år. 


ROMAN

LARS ANDERSSON

Nu

Polaris, 206 s.


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=84666&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.