Kristina Lugn smäller till – som bra reklam

Kristina Lugn.
Foto: MAGNUS HALLGREN / DN TT NYHETSBYRÅN
Victor Malm.
Foto: OLLE SPORRONG

”Inte alls dåligt” är en samling av Kristina Lugns efterlämnade dikter och anteckningar. 

Victor Malm känner igen sig i briljansen, men har några frågor om redaktörskapet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Innan hon dog berättade Kristina Lugn om en pärm gamla dikter och utkast för sin förläggare. De var outgivna, men hon hade nyss läst om dem, och vågade påstå att de inte var så pjåkiga. ”Inte alls dåligt” är den utgivna versionen av dessa osorterade papper. Några förläggare på Bonniers har gjort ett urval och satt samman dem på ett sätt som de ”tror att Kristina Lugn skulle ha tyckt om”. 

Så säger bokens förord. Jag blir tveksam. Vad betyder detta? 

Vi vet av erfarenhet att förläggare ängslas svårt över läsarnas koncentrationsförmåga – en annan förklaring till den märkliga aversionen mot fotnoter ser jag inte – men jag börjar genast undra hur manuset såg ut från början. Vad har förläggarna gjort, och vad har Lugn själv gjort? 

Jag hade gärna sett en textkritisk utgåva. Sådana är underskattade, inte minst eftersom vi av annan erfarenhet vet att postumt redaktörskap ibland för med sig problem. Kolla på de många, väldigt konstiga utgivningarna av Emily Dickinsons dikter. De blev utsatta för en sorts behärskning som suddade ut det egentligt originella. Versen normaliserades till något publiken enkelt kunde känna igen som gamla vanliga dikter, när den i själva verket var något annat, mer storslaget. 

Sådana misstankar gnager när jag börjar läsa Kristina Lugns efterlämnade dikter. Jag vet förstås inte om misstankarna är legitima, jag vet inte om en behärskning har ägt rum, förordet är alldeles för fåordigt – och det är ett problem. Kanske särskilt eftersom det osorterade, helt uppenbart, har sin egen charm. ”Inte alls dåligt” är en väldigt bra bok.

I sin enkelhet är dikten en framtida klassiker.

Mycket känner den vana Lugn-läsaren igen. Inte bara den mörka galghumorn, sorgen som raderna är svepta i, och som här – föga förvånande – pekar mot döden, bär insikten om att hon har hunnit långt på livets bana. Ofta med ånger och oro. Den vana känner också igen ordval och liknelser. Lugns säregna sätt att kombinera sådant finns ingen annanstans i världslitteraturen. Vem annars kan liknar gamla människors kärlek vid ett ”nedlagt bibliotek”, eller tala om att söka byggnadslov ”i himmelrikets sovalkov” så att det klingar av existentiell desperation, en ensamhet så djup att man förväxlar den med nödvändighet, men samtidigt bevara ett, tja, socialdemokratiskt läte?

Ibland är skönheten dock bara skönhet:


Prata inte om mig ibland

låt allting handla om mig

Släpp mig inte ur sikte

när jag är borta. 


I sin enkelhet är dikten en framtida klassiker, och avslutar bokens avdelning med regelrätta dikter. Sedan följer slumpbitar, korta versrader och formuleringar utan sammanhang. Eller små fragment. Frön som genom sin ofullständighet rymmer världar. Så hade kanske Jenaromantikerna – ett gäng briljanta tyskar med namn som Friedrich Schlegel och Novalis, aktiva i kröken mellan 1700- och 1800-tal – beskrivit dem. Bitarna är hursomhelst fantastiska. 

”En livslång vän vore bra att ha”, lyder en. ”En dialog vore bra att ha”, lyder en annan. ”OBS trösterikt! / Du är ett kortsiktigt projekt / Men livet pågår länge”. Hundra sidor till av det där? Ja, tack, gärna. Lugns drastiska metod – häftiga motsatser, plötsliga vändningar, oväntade bilder – är koncentrerad till ett par rader, och smäller till som bra reklam. Man påminns om ett släktband som samtidspoesin annars föredrar att förneka.

Men det förvärrar också min nyfikenhet – hur såg materialet ut innan förläggarna gav det en ordning? Jag hoppas att någon bekostar en alternativ utgåva. Varför inte med faksimiler? 

Mer är bättre än mindre. Jag är övertygad om att Kristina Lugn kommer att spela huvudrollen när någon gör en uppföljare till Per Rydéns viktiga bok ”Till de folkhemske”. Göran Palm, Povel Ramel och Sonja Åkesson i all ära, men Lugn är den som sannast, roligast gav poetisk dräkt åt den senmoderna svenskens sorgliga predikament. Hon förtjänar att ges ut i en nationalupplaga. 

Där kommer dikterna i ”Inte alls dåligt” bilda ett vackert slutkapitel i hennes stora skälmroman om oss. 


POESI

KRISTINA LUGN

Inte alls dåligt. Efterlämnade dikter

Albert Bonniers, 103 s.


Victor Malm är kulturchef på Expressen.