Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Frostensons bok saknar vanlig anständighet

Katarina Frostenson anländer till Svea Hovrätt tillsammans med advokat Björn Hurtig den 14 november 2018.Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT / TT NYHETSBYRÅN

I ”K” berättar Katarina Frostenson om händelserna som fick Svenska Akademien att rämna och henne själv att lämna Sverige.

Jens Liljestrand läser ett försvarstal som får Fredrik Virtanens bok att framstå som ett under av mognad och värdighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I det som kan vara min generations mest apokalyptiska tv-avsnitt, den näst sista episoden av ”Game of thrones”, vet tvillingarna Jaime och Cersei Lannister att de ska dö. Mannen och kvinnan, systern och brodern, berättelsens centrala och djupt störda kärleksrelation, är inspärrade i ett sönderfallande slott medan staden runtom dem förvandlas till brinnande ruiner.

Cersei gråter förtvivlat för sitt ofödda barn men Jaime, redan döende, håller henne hårt intill sig och vädjar, skriker, flåsar: ”Look at me! Look at me!”.

Och hon ser på honom, låter till slut sin fladdrande, desperata blick vila på hans ansikte.

Han säger:

”Nothing else matters. Nothing else matters. Only us.”

I de romantiska berättelserna är detta ett återkommande motiv: kärleken som en ensam tvåsamhet. Att i djupet av sin själ älska en annan människa är att befinna sig i ett undantagstillstånd, en plats där inget annat betyder något, där det bara är vi två.

 

LÄS MER – Victor Malm: Frostenson var Akademiens genidrag – nu tvingas hon bort 

Grämelse och sorg

Katarina Frostenson har, gissar jag, inget abonnemang på HBO Nordic. I sin nya bok, ”K”, rör hon sig genom ett hyperintellektuellt landskap av elitkultur där George R. R. Martin knappast är någon tung auktoritet. Här heter husgudarna Shakespeare och H. C. Andersen, Celan och Rilke, Le Clézio och Simone Weil. Men i det rika flöde av europeisk kulturhistoria, ofta ymnigt citerad, som strömmar genom denna bok förs min tanke ändå gång på gång till syskonen Lannisters formidabla slutscen, sekunderna innan taket rasar in över dem: kärleken som en blänkande bubbla, en ointaglig bunker, en folie à deux.

Boken ”K” saknar genrebestämning men kan omöjligt läsas som något annat än en redogörelse för hur poeten Katarina Frostenson i november 2017 lämnade Sverige tillsammans med sin make Jean-Claude Arnault och därefter hamnade i en eskalerande konflikt med Svenska Akademien, där hon varit ledamot sedan 1992.

Frostenson håller sitt inträdestal i Svenska Akademien 1992.Foto: HANS T DAHLSKOG / TT NYHETSBYRÅN

Vi följer Frostenson genom ett halvår av grämelse och sorg över den fruktansvärda och helt grundlösa hatkampanj som hon anser att hon och hennes make utsätts för av medierna, framför allt av DN, liksom av det svenska kulturetablissemanget i stort.

Vittnen kallas ”avundsamma”

Jag tror inte att jag någonsin har läst en författare, definitivt ingen så etablerad, hyllad och prisbelönt, så flagrant redovisa en brist på allmän anständighet. Kvinnorna som berättar om kränkningar, övergrepp och våldtäkter i Matilda Gustavssons reportage i DN – ett reportage senare belönat med Stora journalistpriset – beskrivs med ord som ”avundsamma”, ”benplockerskor” och ”megäror” (det sista ordet är jag obildad nog att slå upp i Svenska Akademiens ordlista, där det förklaras som ”vedernamn på avskräckande ful l. elak kvinna, vederstygglig käring; furie.”)

Katarina Frostenson.Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT / TT NYHETSBYRÅN

Ibland känns det som att läsa en författare som är betydligt yngre än Frostensons 66 år, och inte på ett bra sätt. Hon gör ideligen, likt en sarkastisk tonårstjej, citattecken med fingrarna i luften, ofta utan annan anledning än att uttrycka sitt förakt för hela skiten. Vi journalister är således inte journalister utan ”journalister”, de advokater som har granskat Akademiens band till Forum är ”advokater”, den ständiga sekreterarens tjänsterum är ett ”tjänsterum”. Effekten blir direkt fånig.

Himlastormande kärlek

Det är omöjligt att inte jämföra Frostensons bok med Fredrik Virtanens nyligen utkomna ”Utan nåd”, också den en skildring av metoo ur den utpekades förlorarperspektiv. Båda citerar Kafka, men i övrigt får den tidigare akademiledamoten den tidigare kvällstidningskrönikören att framstå som ett under av mognad och värdighet:

 

Jag hör på avstånd hyenornas skratt, rovdjurens snaskande vädring efter blod, mera offer och blod! De sniffar, de ylar och rotar, de krafsar med sina vidriga klor för att försöka få upp nåt nytt att skandalisera oss med, men de gnager mest på gamla knotor.

 

Och vidare:

 

Det var en tid som fick en hel offentlighet, en s.k. »kulturvärld«, att dansa hänryckt som en flock lämlar, sladdra som baggar och tackor och stöna gemensamt i en ersatz-orgasm.

 

Men bortom allt detta hat, alla dessa misantropiska och paranoida haranger om Sverige som ett land av medelmåttor, missunnsamma på Frostensons framgångar, finns så denna himlastormande kärlek. Frostenson och hennes man – som genomgående benämns som ”min älskade” – flyr till Paris, bor i trånga, lånade lägenheter, strövar längs Seine, går i boklådor, röker cigaretter, dricker mängder av rödvin, ligger tätt intill varandra på skrynkliga lakan.

Akademiledamoten ”riddare H”

Det är som att läsa om två tågluffande tjugonåntingare:

 

Vi kryper ihop i ett varmt rum med rödrosa väggar och fyra och en halv meters takhöjd. I en smal säng. Våra kroppar som känner varandra utan och innan. Vi två.

 

Man påminns ideligen om att Paris är staden där Frostenson tillbringade fem år i början av 1980-talet, tiden där hon utvecklades till sin generations kanske främsta poet, staden där hon och Arnault växte samman. De återbesöker sin ungdoms kärlek och den narcissism och elitism som alltid ingår i sådan kärlek: övertygelsen om att vi är de utvalda, vi är de oövervinnerliga, vi höjer oss ovan pöbeln och massan. Visst finns de enstaka, lojala vännerna – inte minst den akademiledamot som kallas ”riddare H” – men kärleken är i grund och botten en ensamhet, en passionens landsflykt, en lidelsens exil. 

Frostenson tillsammans med Jean-Claude Arnault, 1992.Foto: JOAKIM STÅHL / ALBERT BONNIERS FÖRLAG

I sina kulturhistoriska utflykter återvänder Frostenson påfallande gärna till epoker av totalitärt förtryck. Som en klok vän nyligen förklarade för mig är fundamentet i totalitarismen att den tvingar oss att svika varandra; det är det som gör slutet på ”1984” så fasansfullt sant. Men Frostenson återkommer till berättelserna om de som inte sviker. Om Stefan och Lotte Zweig som flyr undan nazisterna och tar sina liv i Brasilien, sida vid sida i sin hotellsäng. Om Anna Achmatova, som under Stalineran blåfrusen köar utanför fängelset i Leningrad för att få träffa sin son, Lev Gumiljov.

Absurt och gripande

”Du skulle aldrig skada eller förnedra någon”, skriver hon i en av många, många ömsinta passager till sin man.

 

Du har aldrig våldfört dig på en människa. Våld finns inte i din varelse, i din natur. Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.

 

Och det är så jag till slut läser ”K”, vars initial vi förstår ska uttydas kaos, kris, katharsis, katastrof, kamp, känslor, konst, kultur, kabal och kärlek. En absurd och gripande inblick i vad det innebär att hålla fast i en människa, oavsett vad omgivningen säger, oavsett konsekvenserna, oavsett priset.

Hur det är att vara, på riktigt vara, på den där platsen där inget annat betyder något, sen kan världen rämna runtomkring oss bäst den vill.

För att kasta in ännu en populärkulturell referens i det som har blivit vår tids mest utdragna dokusåpa låter jag Metallica sjunga sista versen:

 

So close, no matter how far

Couldn't be much more from the heart

Forever trusting who we are

And nothing else matters

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

SAKPROSA

KATARINA FROSTENSON

K

Polaris, 272 s.

FOTNOT. I texten omnämns Svenska Akademien. Artikelförfattaren har av Svenska Akademien tilldelats Axel Hirschs pris för 2019. Läs mer om priset här.