Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Frostenson kräver att vi ser Arnault som oskyldig

Katarina Frostenson.Foto: Thron Ullberg
Victor Malm.Foto: IZABELLE NORDFJELL

I ”F – en färd” fortsätter Katarina Frostenson försvarstalet som inleddes med förra årets ”K”. 

Victor Malm läser den vanhedrade poetens försök att försvara maken Jean-Claude Arnault.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Ditt lustfall en kväll ledde till ett hårt fall för oss båda.” Så kärnfullt och avslöjande sammanfattar Katarina Frostenson det hela, affären, historien, processen, i den nya boken ”F – en färd”. 

Ni vet vad som hände. Maken Jean-Claude Arnault föll – eller rättare sagt: dömdes till två och ett halvt års fängelse och 215 000 i skadestånd för våldtäkt – och med sig i fallet tog han Katarina Frostenson, den svenska poesins drottning, ledamot av Svenska Akademien sedan 1992. Sedan kom boken ”K”. 

När jag började bläddra i den hade jag just avslutat ett stort arbete om hennes poesi och den tryckta boken låg i kartonger på mitt kontor, redo att granskas. Katastrofen – så kändes det – var omedelbar. Blicken föll på några rader som hon flikade in från en av sina egna böcker, med en tillfogad förklaring. Jag hade ägnat just dem en ganska omfattande tolkning i min bok. Den var fel. 

”F – en färd”

Åt helvete fel. 

En liten sak, visst, kanske, men resten av boken var nästan lika jobbig att läsa. Jag kände igen allt, men ändå inte. Avskyn mot den mediala övermakten, mot människorna som rör sig i hjord, samhällsvreden, tron på litteraturen och konsten som överlägsna sätt att närma sig tillvaron och dess sanningar. Alltihop fanns där, fast uttryckt annorlunda, som om den frostensonska världen vänts ut-och-in. Tankar som tidigare låg förborgade i poetisk ekvilibrism och lekande bilder formulerades så tydligt att de plötsligt såg banala ut. Skåpmat, romantik, liksom på pekoralets gräns. Glorian föll av. 

”F” är en annan sorts bok. Glorian ligger förvisso kvar i rännstenen, men Frostenson är inte längre anfrätt av helig vrede. Hon har inte kapitulerat, inte lagt ner vapnen, men återvänt till det milda och sorgsna tonfall som länge varit hennes signum. Arnault sitter inspärrad, oskyldigt dömd, förstås, ett kronoffer i kulturjournalisternas hatiska krig mot kulturen och konsten. Hon är ensam. 

Vi följer henne på resorna till anstalterna, från anstalterna, i mötena med maken, till andhålet Paris, ”människostaden” och genom känslokasten, stundernas glädje och sorgen, vreden. Den djupt kända insikten om att ett liv är över och ett annat har börjat: ”att inte spjärna emot det – är det konsten att leva? / Att godta fallet. Att godta världen./ Att världen är allt som är fallet, och att fallet är världen.” 

Arnault är monstret. Den inspärrade och förtalade.

Och det är vad hon i stora delar gör. Ser på den tomma verklighet som nu omger henne. Försöker fånga den i skrift. Språket studsar rytmiskt och rimmande, lakoniskt skämtsamt och citerande, precis som i poesin tänker Frostenson med örat, låter ljuden leda texten framåt, beskriva en värld hon bara kan acceptera, inte förändra. Hon är parian. Den utstötta och kantslagna. Arnault är monstret. Den inspärrade och förtalade. 

Andra delar består precis som i ”K” av försök att sno tillbaka verklighetsbeskrivningen från fienden, de som utdelat straffen: medierna, kulturjournalisterna (”stundom värre hyenor än kriminalreportrarna”), folkdomstolen, den svekfulla Svenska Akademien, Sara Danius, metoorörelsen, konspirationen som vill göra revolution, uppfostra och omskapa människan, försänka den stora konsten i glömskans grav. Motbilden är kategorisk. Hon visste att Arnault var otrogen ibland, det sårade henne, men hon lägger skulden sig själv, på ”författaren, eremiten”, åtminstone delvis:

Irrandet i staden i perioder, sena nätter. För mycket vin då. Du må ha varit svag, ibland svekfull och jag stundom sorgsen och sårad, men inget står i någon som helst proportion till domen och straffet som du har fått dig tilldelat. Den orätten. 

Vad ska man säga om det? Ingenting, tror jag. Kärlek tar sig otaliga former, det här är en av dem, och det är, trots allt, välgörande att se monstret från ett annat håll, som vanlig och skör; en inlåst och värkande kropp, en sorglig man som tjoffar i sig Twix och Snickers för att lugna oron. Människor finns också inuti dem som begått brott – trivialt att konstatera, ja, men inte att gestalta. Smärtan är sann. Precis som Frostensons kärlek till den brutna, i fängelsegrått klädda mannen. 

Boken handlar om sanningen, inget annat: Arnault är oskyldig.

Och där kommer vi till sakens kärna. Vad som händer i både ”K” och ”F” är ju att Frostenson behåller sitt författarnamn, men lämnar sin gamla roll och går in i en ny. ”F” är inte riktigt poesi, inte riktigt en roman, inte en uppburen människa som skriver vackra ord för oss att beundra, utan något annat, ett tredje; det inre som öppnar sig i texterna är mörkt, okänt, djupt oacceptabelt för oss, den offentlighet som tar emot henne – på moraliska grunder, inte estetiska. Det finns inget att lära sig där. Bara något att titta på, liksom från håll, något märkligt, delvis obegripligt, överens som vi är om vad som är sant i den här historien. 

Frostenson jämför fallet Arnault med Dreyfusprocessen, det antisemitiska justitiemord som också många franska intellektuella stöttade vid 1800-talets slut.

Man kan alltså vända på det: ”F” kräver något av oss – att vi är beredda att förlora ansiktet inför alla som undrar vad vi tycker om den. Eller ja, vi kan förstås berömma den, kalla den vacker, språkligt underbar, estetiskt fulländad, intressant, en skildring av storslagen kärlek, men det är meningslöst, neutraliserande, att klappa Frostenson på huvudet och säga ”duktig flicka”. Boken handlar om sanningen, inget annat: Arnault är oskyldig, han har inte begått det brott som han straffas för, och vi som läser den är allihop ett slags skarprättare, åtminstone så länge vi inte accepterar Frostensons motbild.

Går det att släta över med ett fint litet estetiskt omdöme utan att göra sig korkad? Jag tror inte det. Visst, snittblommor är vackra, men litteraturen är en levande växt. Och sådana kan vara giftiga. Det är ”F”. 

 

Roman

KATARINA FROSTENSON

F – en färd

Polaris, 249 s. 

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.

 

 

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=74683&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.