Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Från bubbligt kärleksäventyr till kontroll och misshandel

Anne Swärd.Foto: THRON ULLBERG / ALBERT BONNIERS
Foto: ALBERT BONNIERS
Annina Rabe.Foto: PRIVAT

Hur går det till när drömmen om en förälskelse blir sann men också en mardröm?

Annina Rabe imponeras av Anne Swärds berättarkonst.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Anne Swärds ”Jackie” avslutas med ett vackert Margaret Atwood-citat: ”In the end, we’ll all become stories”. Redan upptakten till romanen är som en drömsk berättelse, en ljuv kliché – den om att vara väldigt ung och sitta på ett rusande tåg på väg mot ett nytt liv. Varifrån den unga kvinnan som sitter på tåget kommer får vi inte veta något om. Hon avslöjar överhuvudtaget inte mycket – inte för läsaren, och inte heller för den lite äldre man som fastnar i hennes blickfång redan under tågresan.

Hon heter Jackie, eller nej, det heter hon inte förresten. Men hon kallar sig Jackie, som en del av den nya identitet hon är på väg att bygga. Hon är hungrig och rastlös, i gränslandet mellan barn och vuxen. I Stockholm väntar ett hyresrum, ett tidningsutbärarjobb och en konstskola, men något kommer emellan. En passionerad kärlekshistoria som hon till en början bejakar. Vad som helst kan ju hända. Det är det som är meningen med själva resan.

Känslan är att författaren medvetet gör en kliché av dem och deras passion.

Den inledande delen av kärlekshistorien beskrivs i samma drömska rus. Anne Swärd är bra på att beskriva alla de omtumlande turerna i förälskelseruset och den uppslukande passionen. Ändå blir jag otålig efter ett tag i denna romanens inledningsfas, och ibland lite uttråkad. (Helt ärligt är det ju inte särskilt intressant heller i längden att lyssna på nyförälskade vänner när de beskriver vartenda bubblande ögonblick.) 

Vi vet lite för lite om dessa två romanfigurer för att det skall bli intressant. Känslan är att författaren medvetet gör en kliché av dem och deras passion. Det är som en kärlekslåt på repeat: jag tänker mig ett soundtrack från det postpunkiga 80-tal då romanen utspelar sig.

Men jag får snart anledning att beklaga min otålighet. Anne Swärd vet precis vad hon gör, och som så ofta i hennes romaner utvecklas kärlekshistorien till något komplext och sårigt. Kanske ännu mer så i den här än i någon av hennes tidigare. När jag läst ut boken läser jag om den inledande fasen igen och nu ter den sig på ett helt annat sätt. 

När det första slaget kommer är jag inte förvånad

Orostecknen fanns ju där ganska tidigt, små nästan omärkliga stick mitt i den blomstrande förälskelsen. Kanske redan när paret första gången möts, på tåget mot Stockholm. Mannen i förhållandet – vi får aldrig veta hans namn – visar sig vara sjukligt svartsjuk, kontrollerande och dominant. När det första slaget kommer är jag inte förvånad, och det kommer att bli många fler. Jackie är ett perfekt offer för hans manipulativa personlighet. 

Ambitioner, intressen, vänner, ensamhetsbehov, allt annat får stå åt sidan. Först av kärlek, men sedan av rädsla. Till en början går hon in i det med provocerande glädje – vad är väl ett liv, vad är väl vänner, vad är väl en personlighet jämfört med det stora Äventyret? ”Men skärp dig, dumma brud”, tänker mitt medelålders jag ibland, men sedan minns jag hur det var på den där tiden när livet saknade gränser. Det hade kunnat vara jag, det hade kunnat vara vem som helst.

När jag läst ut den är jag urlakad, arg och sorgsen

Jackie är ingen dum person, hon är bara ung. Och mycket osäker. Anne Swärd berättar växelvis historien ur Jackies och mannens synvinkel.

Gradvis växer en berättelse fram om två personer som båda vill fly från sig själva. Hon lyckas mycket bra med göra en människa av demonen, utan att för den skull framställa honom som mindre obehaglig. Jackie förblir vagare i konturerna – mot slutet av romanen är hon bara en sorglig spillra i en typisk misshandelsrelation. Självutplåningen är total, även som romanfigur förblir hon oskarp. Men det här är en roman som håller en i ett allt fastare grepp. 

När jag läst ut den är jag urlakad, arg och sorgsen. Och ännu en gång imponerad av Anne Swärd som författare.

 

ROMAN

ANNE SWÄRD

Jackie

Albert Bonniers förlag, 372 s.

 

Annina Rabe är kritiker på Expressen Kultur.