Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Våra återstående granar äts nu upp av krypen

Skogen är hotad.Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN
Erika Bjerström.Foto: Kajsa Göransson.
Foto: OLLE SPORRONG
Granbarkborre.Foto: SLU

Erika Bjerström beskriver en värld som balanserar på avgrunden.

Sven Olov Karlsson finner trots allt hopp om framtiden i hennes bok. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Klimatkrisen, antropocen, människans destruktiva omgörning av biosfären är sedan några år en egen litterär genre. Där befinner sig Erika Bjerströms nya bok. Hon är till vardags SVT: s klimatkorrespondent och mycket erfaren journalist. Fakta och forskning, dessa ogräshärvor av komplexitet, känsliga som rödlistade sommarblomster, träder fram i oemotsägliga, bladvändande meningar. Det är bara att läsa om hur just vårt land förändras.

De intressanta slutsatserna är många men den viktigaste handlar om hastighet. Det går fort nu, särskilt i Norden, på grund av att det är i Arktis som uppvärmningen på jorden går snabbast. Alla forskare hon talar med säger samma sak, att förändringarna går snabbare än vad man har räknat med. Och vi vet inte hur det kommer att bli när olika konsekvenser av det varmare och blötare klimatet förstärker varandra.

Det är också en bok om världen, skriven med nedslag här och var i Sverige. I Norrköping – landets enda kommun som besvärat sig att tillsätta en klimatanpassningsgrupp, på kalfjäll som förbuskas och blir otjänliga som renbete, i hennes bergslagstorp där bäcken torkar ut och brunnsborrningen blir ett sisyfosarbete – vatten, en av livets viktigaste förutsättningar, som vi skandinaver alltid tagit för givet, är på väg att bli en bristvara också här. Ibland reflekterar hon kring hur utsläppen råkat minska tack vare den pågående pandemin, eller att den bara är en försmak av vad som komma skall, att den visat hur skört samhället är.

Utan förträngning eller förnekelse skulle varenda människa sittstreja utanför riksdagen.

En del av vad Erika Bjerström berättar har gemene svensk inte kunna undgå att höra om eller uppleva. För att vanligen tackla det med olika grader av förträngning. Man kan ansluta sig till skeptikerna, julesnön fattas likväl, eller viktiga arter av fisk, insekter och grönska försvinner som i ett trolleri medan oönskade invaderar. De senare för att de är just invasiva – ogräs som parkslide, kudzu, eller för att de flyr norrut från klimatets förändringar. Gräns efter gräns flyttas, tills själva existensen hotas. Utan förträngning eller förnekelse skulle varenda människa sittstrejka utanför riksdagen. 

Miljöpsykologen Per Espen Stoknes har identifierat fem psykologiska barriärer som hindrar oss att agera. Han kallar dem de fem D: na: Distans – ”Det händer ju inte här, det där kan jag inte påverka”, Domedag – ”Klimatforskare har i över tio år sagt att det ska bli fyra grader varmare så jag börjar vänja mig vid budskapet”, Dissonans – ”Jag rättfärdigar mitt beteende och mina livsval, och förresten har min granne ännu större bil”, Denial – ”De har varnat länge men jag ser inga större skillnader”, och slutligen iDentitet – ”Jag vill köra en SUV och flyga till Thailand, det är min identitet och min rätt”.

Så sett är jag själv typisk. Har en slags framtidsångest, konstant, som tinnitus. Men mina personliga mått och steg är obetydliga. Lättar på gasen, men behåller bensinbilen. Äter gröna hamburgare, men serverar barnen äkta. Köper julklappar från Kina, varifrån annars? Trots erfarenheter som mer än nog räckte som väckarklocka. Den enorma skogsbranden vid min knut år 2014 var en crash course i ett globalt fenomen som både orsakas av klimatförändringarna och förstärker dem: de ökande skogsbrändernas utsläpp bidrar kraftigt till den globala uppvärmningen, som gör klimatet mer brandfarligt.

Om trettio år kan vi alltså vänta oss mer än 130 Syrienkriser, samtidigt.

Våra återstående granar äts nu upp av krypen som gynnas av hettan. Min barndoms vita vidder är ett tynande minne, de mörka månaderna liknar alltmer en slags nordisk monsun, sumpigt doftande. De blåa sjöarna geggar sig, ”brunifiering” säger forskarna.

Visst, uppvärmningen har sidor som kan råka bli fördelar i Sverige. Men det bör definitivt ses som gungor och karuseller. Skogarna växer snabbare – men blir buskigare, trängre, mörkare. Längre odlingssäsong lika med två skördar per sommar. Men vinodlingar i Skåne blir en klen tröst den dag livsmedelsproduktionen runt Medelhavet kollapsar. FN anger att världen kommer att ha 200 miljoner klimatflyktingar innan år 2050. Om trettio år kan vi alltså vänta oss mer än 130 Syrienkriser, samtidigt. Hur kommer de migrationsuppgörelserna att se ut?

Erika Bjerström inledde sitt bokprojekt i viljan att få beskriva framstegen för att skapa en fossilfri värld, men snart lade den ambitionen åt sidan: ”Larmrapporter från FN:s klimatpanel IPCC under 2019 drabbade mig som örfilar. Polerna smälter snabbare än beräknat. Haven, som tjänat som en tvättsvamp för att suga upp både koldioxid och värme, börjar ge upp. De förmår inte buffra mer.” 

Han är säker på att Sverige kan ta det väldiga språnget till att bli ett helt fossilfritt samhälle, och då inspirera stormakter som Kina genom att bli ”en permanent världsutställning”.

Till råga på allt finns starka intressen som bara väntar på få utnyttja klimatförändringarna till just ytterligare klimatförstörelse. Där permafrosten smälter och gör marken fri köar fossilbolagen för att få starta nya brytningar.

Hon har försökt kontrollera sitt ursinne. Hon vill inte att hennes egna smärtpunkter ska stå i vägen, utan att forskningen ska träda fram. Det lyckas med den äran. 

Tidigare har Erika Bjerström arbetat med utrikes rapportering. Mött lantbrukare i Australien som går i terapi för att mota undan depressionerna de fått efter sju års torka, talat med kvinnor i Liberia vars hus rasat ner i havet, eller fiskare i Vietnam som måste höja styltorna på sina bostäder flera meter för att undkomma höjningarna av havets nivå.

Envis som hon är hittar hon till sist de där tecknen på hopp. Det är alltid gott om optimister, deras tillförsikt vilar i regel på glädjekalkyler. Men vad Erika Bjerström än säger till Svante Axelsson om att det är för sent, för dyrt, att det inte kommer att gå, så kan han alltid punktera argumenten. Han var tidigare länge ordförande i Naturskyddsföreningen och är numera regeringens särskilda nationella samordnare för Fossilfritt Sverige. Han är säker på att Sverige kan ta det väldiga språnget till att bli ett helt ett fossilfritt samhälle, och då inspirera stormakter som Kina genom att bli ”en permanent världsutställning”. Den vill jag få gå på.

 

 

Sakprosa

ERIKA BJERSTRÖM

Klimatkrisens Sverige

Norstedts, 240 s.

 

Sven Olov Karlsson är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hans senaste bok var ”Årsboken”