Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Framtiden fortsatt osäker för Svenska Akademien

Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud. Foto: Polaris
Amanda Svensson. Foto: ALEXANDRA A. ELLIS / NORSTEDTS

Amanda Svensson var en av dem som vittnade mot Jean-Claude Arnault.

Nu letar efter fördjupning och nyheter i boken om Svenska Akademien.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Fram till hösten 2017, då jag var en av de kvinnor som vittnade i Dagens Nyheters granskning av den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault, var mitt intresse för Svenska Akademien nära noll. Det blossade upp runt 12.55 en torsdag om året, och falnade så snart årets Nobelpristagare tillkännagivits. Det känns därför nästan komiskt att läsa följande utsaga som Arnault ska ha gjort inför sina vänner på en bar i Paris efter att han lämnat landet med sin hustru Katarina Frostenson:  ”… en grupp feminister med koppling till Svenska Akademien är emot honom. Det är ett slags komplott”. Indirekt antar jag att det handlar om mig och de andra sjutton kvinnorna: en makthungrig flock hyenor vars enda mål varit att störta Akademien i fördärvet.

Jean-Claude Arnault. Foto: ALEX LJUNGDAHL

Men det är klart, att människor skulle kunna ha något annat i huvudet än Svenska Akademien är förstås svårt att förstå för den som byggt sitt liv och sin karriär kring institutionen. Att vara akademiledamot, eller som Arnault, på annat vis djupt insyltad i verksamheten, tycks sedan begynnelsen ha varit en livsstil mer än en syssla, något man är, inte något man gör. Arnault-krisen satte hela denna identitet under omförhandling, och skapade – ironiskt nog – ett intresse för Akademien hos allmänheten som var större än det troligen någonsin varit. 

Att vara akademiledamot, eller som Arnault, på annat vis djupt insyltad i verksamheten, tycks sedan begynnelsen ha varit en livsstil mer än en syssla.

Två av de journalister som ägnat stor tid åt att följa kammardramat som var Akademiens nedgång, fall och (något skakiga) återuppståndelse är Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud, som i våras gjorde den omdebatterade SVT-dokumentären ”Det slutna sällskapet”. 

De följer nu upp denna med en episodisk bok om Svenska Akademiens historia av kontroverser, från Carl David af Wirséns motstånd mot att ge Selma Lagerlöf Nobelpriset, till Arnault-debaclet. Boken har den braskande undertiteln ”Makten, kvinnorna och pengarna”, men bjuder för den skull inte på några nya skandaler. 

Selma Lagerlöf. Foto: NO BYLINE / SCANPIX SWEDEN

De nya uppgifter som förekommer är på detaljnivå, och har man följt med i mediebevakningen av akademikrisen någorlunda väl finns det ingen anledning alls att befatta sig med bokens sista tredjedel. De första 200 sidorna rymmer dock flera intressanta infallsvinklar. Här finns en vilja att granska Akademien ur ett kvinnohistoriskt perspektiv, stort fokus läggs bland annat på fredsaktivisten Bertha von Suttners eventuella inflytande på Alfred Nobels testamente. 

Ett kapitel ägnas åt arbetarförfattarnas relation till Akademien – de som avskydde den närmast maniskt (Vilhelm Moberg) och de som satte sig i den och, kanske, förändrades av den (Harry Martinson, Eyvind Johnson). Rushdie-konflikten däremot, då Kerstin Ekman lämnade Akademiens arbete i protest, nämns dock bara i förbifarten. 

Ett märkligt beslut att utelämna denna ödesstund i Akademiens historia.

För en bok som vill belysa den långa konflikten mellan Akademiens rigida traditioner, och de krav som det politiskt dynamiska, ständigt föränderliga civilsamhället velat ställa på den, är det ett märkligt beslut att utelämna denna ödesstund i Akademiens historia. 

Svenska Akademien högtidliga sammankomst 2018. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Ett annat perspektiv som saknas är framtiden – finns det en sådan för Akademien, och hur kan den tänkas se ut? Är det sant – som många röster velat låta påskina – att den känsla av exklusivitet, upphöjdhet och extrem lojalitet med den egna gruppen som alltid präglat Akademien är en förutsättning för dess existens, eller går det att tänka sig en modern, chosefri, jämställd och transparent Akademi, vars arbete snarare än personligheter tillåts lysa? 

Då, och bara då, skulle den på allvar bli intressant – men om en sådan framtid står för dörren känner jag mig tyvärr inte skvatt klokare på efter att ha läst den här boken. 

Kanske kom den helt enkelt för tidigt.

Sakprosa

Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud

Svenska Akademien: Makten, kvinnorna och pengarna

Polaris, 312 s.

Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Ett system så magnifikt att det bländar”.