Fotboll kommer alltid att handla om politik

RECENSION. En tisdagskväll i december på fotbollslaget Millwalls hemmaarena The Den i sydvästra London. Gästande Queens Park rangers gör mål och firar framför Millwalls fans genom att göra den knäböjning som blivit symbolen för Black lives matter-rörelsen. Detta eftersom några av Millwall-fansen buat under samma knäböjning innan en match mot Derby några dagar tidigare. 

Samma kväll, på Parques de Princes i Paris, går båda lagen av planen i en gemensam protest sedan fjärdedomaren uttryckt sig rasistiskt mot en av Istanbul-laget Basaksehirs ledare.

Fotboll är politik, varken lagen, spelarna eller fansen kommer undan. Det ligger i den kollektiva rörelsens natur. I skärningen mellan ett jag och ett vi finns alltid politik.

I boken ”Fotboll i krig och fred. Hundra år av konflikt och dialog” ger Ekim Çağlar oändligt många exempel på hur fotbollen har använts i politiska syften, i det han kallar politiseringen av ”fotbollens känslosvall och mobiliseringsförmåga”. Det är en politisering som tar sig många olika uttryck. Det är en bok att bli både djupt deprimerad och väldigt hoppfull av, så som man brukar blir av fotboll.

En sida av den politiska historia som Çağlar skriver handlar om hur nationella politiker eller andra opportunister använder fotbollens plats i människors liv för att understödja diktaturer, skaffa sig fördelar, dölja tillkortakommanden, vända eller straffa opinioner. 

Under Francos regim i Spanien, diktaturen i Brasilien, i Berlusconis Italien där medier, politik och fotboll smälte samman eller i upptakten till kriget på Balkan.

Vanliga fotbollsfans, som jag, hamnar ofta mellan två rörelser.

Real Madrids fotbollspresident Santiago Bernabéu betraktade under Francos regim på 1950-talet lagets framgångar som att ”klubben gör nationen en stor tjänst, vad vi vill är att hålla folk nöjda och glada”. Fotbollsarenorna på Balkan blev en plats för nationalistiska krav, kroatiska liksom serbiska. 2011 i Egypten stod ultras-fansen till Kairolaget al-Ahly längst fram vid barrikaderna på Tahrir-torget under den arabiska våren 2011. Men deras motstånd skulle komma att bestraffas. I Port Said i februari 2012 angrep hemmalaget al-Masrys supportrar de gästande supportrarna från al-Ahly utan att polis och säkerhetsvakter ingrep. 70 supportrar dödades och 500 skadades. Det var en slakt som av många tolkades som regimens hämnd på al-Ahly-fansen.

Med Ryszard Kapuscinskis ord, från hans reportagebok Fotbollskriget om det hundratimmarskriget mellan El Salvador och Honduras, ”fotbollen underblåste de stämningar av chauvinism och gapig patriotism som behövdes för att sätta i gång krig och stärka oligarkins makt i båda länderna”.

Vanliga fotbollsfans, som jag, hamnar ofta mellan två rörelser. Den egna identiteten i det berusande kollektivet och marknadens eller politikens vetskap om hur detta kollektiv ska kapitaliseras eller politiseras. Det är en obekväm plats, egentligen vill man vara själv med sin grupp, men det är omöjligt eftersom rörelsen är så stark.

För en fotbollsälskare känns fotbollen numera allt oftare som en mångmiljardindustri, som med litteraturvetaren Terry Eagletons ord, ”exploaterar människors behov att finna mening och samhörighet”.

De mesta och största förändringarna kommer från människor som går samman. Är något tillräckligt viktigt kommer vi att samlas.

Så mycket som är dystert.

Ett planerat VM i Quatar – på vintern! – genomdrivet av ett korrupt Fifa, oljediktaturer som dödar oliktänkande och köper fotbollslag och en fotbollens ojämlikhet som gynnar klubbar som är miljardindustrier medan andra går under.

I England har under pandemin hotet om undergång för historiska men mindre lokala lag växt. Macclesfield har försvunnit, Bury, Barnsley, Wigan är några av alla som hotats av konkurs. Inte sällan sker detta i städer som redan drabbats hårt under 1900-talet, nedläggningar av fabriker, kolgruvor och av ökande fattigdom. Det är också städer där fotbollsarenorna, eller andra platser knutna till fotbollslagen, varit de konkreta platser där man kunde hålla kvar vid stadens och människornas identitet.

Att gemenskaper eller förluster av dem förändrar samhället är självklart. De mesta och största förändringarna kommer från människor som går samman. Är något tillräckligt viktigt kommer vi att samlas. 

Därför plockar man gärna ut de trösterika berättelserna – de är faktiskt fler än motsatsen – i Çağlars rika och makalöst välresearchade bok. Som från Mostar i Bosnien-Hercegovina. Arenan där det multietniska laget Velež spelade togs efter kriget på Balkan över av Zrinjski från den kroatiskt dominerade delen av staden. Velež fick flytta till en annan arena i nordost. ”Nationalisterna vann”, konstaterar Çağlar. Men Velež har trots detta fortsatt att stå för en vision om broderskap och enighet mellan de olika folken i Mostar – en stad där äktenskap över etniska gränser var vanligare än i någon annan stad i Jugoslavien. Journalisten Alija Kebo säger att berättelsen om fotbollslaget Velež är en berättelse om vad Mostar kan vara, och att utan ”dess stjärnor och legender skulle Mostar vara två bittra städer”.

Nu en längtan efter att samlas, ett befriande regn som smattrar på allas huvuden.

Det där vi:et blir länkar, trådar och minnen, ett historiens skyddsnät av socialt begär.

Det har varit en förunderlig tid under pandemin, inte bara att man inte fått samlas för att se på fotboll utan också att se den på tv utan publik. Det har varit som när man åker bil i regnet och plötsligt passerar under en bro, tystnaden en kort stund, men sedan är ljudet tillbaka. Bara utan att ljudet kommer tillbaka.

En sådan ensamhet, ett jag utan ett vi. Nu en längtan efter att samlas, ett befriande regn som smattrar på allas huvuden: att få tillbaka det som är viktigt, stå tillsammans med andra med människor – och lära sig känna igen de som vill ta den känslan ifrån oss.

Dan Hallemar är kritiker på Expressens kultursida. Han driver också podcasten ”Staden”.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.