Försökte inte tyskflickorna också bara överleva kriget?

RECENSION. En holländsk by om ett tusental invånare, omringad av vallar till skydd mot havet och floderna. Mörkläggning, utegångsförbud halva dygnet. Det är världskrig: Nazistisk ockupation, nazistiskt styre. I skolan får man inte längre undervisa i franska, bara tyska duger. Bara tyskar luktar tvål, holländarna stinker svett – utom de unga kvinnor som umgås med tyskarna. En kväll får någon nog, och en tysk soldat fås att i mörkret fastna i en högspänningsledning, han dör. Nazisternas hämnd blir gruvlig: sju män avrättas i en brutal maktdemonstration – utan att man vet eller bryr sig om vem som egentligen var skyldig till soldatens död.

Se där den yttre ramen för Jan Brokkens klaustrofobiska hybrid av roman och historieskrivning, ”Vedergällningen”. Om skuldfrågan, och undersökningen av vad som faktiskt hände, driver framställningen framåt, så är det ändå skildringen av vardagslivet under tysk ockupation som är bokens kärna. Brokken och en medhjälpare har gått igenom arkiven, intervjuat mängder av överlevande. Ändå är händelseförloppet dunkelt.

Desto tydligare får det ockuperade livet relief. Kriget, skriver Brokken närmast resignerat, tar fram både det sämsta och det bästa i människan, ”kriget visar på ett förunderligt vis hur gott och ont går in i varandra”. För vem är bara god? Byn Rhoon är präglad av religiositeten, med den stränga kalvinistiska traditionen främst. Familjerna har sex barn, eller nio, tolv, sexton. Hur överlever man när matbristen skriar, och bara ockupanterna äter gott? Knappast någon klarar sig levande utan skuggor.

Där är motståndsmannen som utför de våghalsigaste sabotagen, som gång på gång utsätter sig för enorma risker – en hjälte? Ja, men hans raseri driver honom till blinda aktioner, utan hänsyn till befolkningen. Motståndsrörelsen byggs också, menar Brokken, främst av unga män, lågutbildade, arga, och ”oförmögna att överblicka följderna av de handlingar som de utförde”. Tyskflickorna, de som alltför intimt umgicks med tyskarna, straffades med offentlig prygel, fick håret avklippt – men ville inte också de bara överleva? I området gömdes 150 till 170 flyktingar, judar, motståndsmän, men de måste ha mat, kläder – hur ordnar man det utan att ockupanterna anar oråd? 

”Vedergällningen” är en stark skildring av övergrepp, av den absoluta maktens blindhet, av vanliga människors kamp för överlevnad och för sin värdighet.

Man går på bio, och under journalfilmerna om tyska krigsframgångar ägnar sig publiken åt att rapa, hosta och fjärta: Det är de maktlösas motstånd. Men skridskoåkningen på de frusna kanalerna blev en frizon – tyskarna åkte inte skridskor.

Och efteråt: Krigströttheten, de ändlösa utredningarna, misstagen, slarvet, domare som fortfarande kallar tyskarna ”kulturbringare”. Dunklet skingras aldrig riktigt.

”Vedergällningen” är en stark skildring av övergrepp, av den absoluta maktens blindhet, av vanliga människors kamp för överlevnad och för sin värdighet. Och den kanske viktigaste slutsatsen av Brokkens arbete är vikten av arkiv. När alla en gång är borta är det arkiven som ska tala om för oss hur det var.

Ulf Olsson är professor i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida. 

Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga omtalade kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.