Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Förlossningsvården sviker de svenska kvinnorna

Debatt om Instagram-feminismen.
”BB-krisen”.
Lisa Bjurwald.Foto: Niklas Nyman. / Volante.
Ulrika Kärnborg.Foto: MAGNUS BERGSTRÖM
En nyfödd.Foto: CHRISTINE OLSSON

Den svenska förlossningsvårdens kris har blivit ett normaltillstånd. 

Ulrika Kärnborg upprörs av Lisa Bjurwalds reportagebok. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Alla kvinnor som fött barn har sin egen förlossningsberättelse. Till det yttre kanske den handlar om prosaiska saker som tidtagningen mellan värkarna eller om hur barnmorskan såg ut i ansiktet när hon kom tillbaka från sin alldeles för korta lunchpaus.

Egentligen är det existentiella berättelser om att uthärda och att låta sig härdas, om att överleva. I den havererade förlossningsvårdens Sverige har födandet nämligen blivit en blodig initiationsrit, ungefär som i teveserien ”Vikings”. 

Jag födde mitt första barn, en pojke, i ett undersökningsrum på Södersjukhuset, utan smärtlindring eftersom det inte gick att få tag på någon läkare. Tyvärr var barnmorskan också upptagen på annat håll, och kom in först mot slutet, högröd i ansiktet av stress. Allt gick ändå rätt bra. Redan någon timme efteråt kunde jag stappla i väg och duscha i en skrubb i korridoren. En undersköterska kom och stack till mig en golvmopp, sa åt mig att torka upp blodet. 

Jag svor att aldrig sätta min fot på SÖS igen.

Kan man ens använda ordet kris om något som har blivit ett normaltillstånd, är min spontana fråga

Andra gången, på Danderyds så kallat ”halvprivata” BB, gick det sämre. Efter en rekordsnabb och väldigt smärtsam förlossning hamnade jag direkt på patienthotellet, utan tillsyn. Kanske var det där jag fick bakterierna som ledde till att jag insjuknade i barnsängsfeber inte mindre än tre gånger, kanske var det, som en stroppig överläkare senare påstod, i min ”smutsiga hemmiljö”. 

Mina berättelser är ingenting mot dem Lisa Bjurwald återger i årets sårigaste och sorgligaste reportagebok ”BB-krisen”.

Här handlar det om kvinnor i Norrland som föder i bilar, långt från civilisationen och i 40-gradig kyla, kvinnor som drabbas av mycket svåra förlossningsskador på grund av personalbrist och nonchalans, och om spädbarn som dör eller blir hjärnskadade på grund av överanvändning av oxytocin. Det värkstimulerande medlet, extremt utbrett på svenska förlossningskliniker, kan i värsta fall ge en överstimulering av livmodern som leder till svåra eller livshotande komplikationer för både kvinnan och barnet.

Bjurwald spårar BB-krisen ända tillbaka till 1980-talet. Kan man ens använda ordet kris om något som har blivit ett normaltillstånd, är min spontana fråga. Är inte den ständiga bristen på barnmorskor, det faktum att spädbarnsdödligheten är högre i Sverige än i våra grannländer, den fortsatta nedläggningen av välfungerande förlossningskliniker som Sollefteå BB och fientligheten mot ”dyra” kejsarsnitt, symtom på något större? 

Ett haveri som kräver en egen haverikommission.

Ockupanter på Sollefteå BB. Foto: LISA MATTISSON

Jo, säger Bjurwald och menar att krisen för förlossningsvården hänger ihop med nedskärningarna och centraliseringen av svensk sjukvård totalt sett. 

Men hon vågar också lyfta den djupt kontroversiella frågan om inte den svenska modellen med barnmorskan i centrum har kommit till vägs ände. Åtminstone verkar rollerna i förlossningsrummet behöva redas ut, läkare måste in när barnmorskans medicinska utbildning inte räcker till.

Det är ändå inte hela förklaringen till att Sverige har sämre förlossningsvård än många andra EU-länder, med en snittvårdtid efter vaginal förlossning på ynkliga 1,8 dygn. 

Nästa stora jämställdhetsrevolution är global .

BB-krisen är, som Bjurwald skriver, en kris för jämställdheten och ett tecken på seglivade patriarkala strukturer. Svenska kvinnor som i andra sammanhang gratulerar sig till lika och schysta villkor, accepterar i det här fallet det oacceptabla. Därför att den offentliga lögnen lägger sig som en kvävande filt över alla som försöker protestera eller klaga. Därför att det överslätande mantrat från landets alla barnmorskemottagningar och kliniker, lyder: att vara gravid är ingen sjukdom, och var lugn, för Sverige har lägst spädbarnsdödlighet i världen – och så den värsta klyschan, alla kan föda barn.

I längden kommer det inte räcka för att hålla oss på mattan. Med de mångtusenhövdade BB-marscherna som startade hösten 2017 i Sverige, har en ny gräsrotsrörelse mot sveket i livets början sett dagens ljus. I andra länder pågår kampen för fullt, som i Australien där kvinnor protesterar mot för få vårdplatser, i Storbritannien där debattörer ifrågasätter det nedsättande begreppet ”förlossningsrädsla” eller i Frankrike, där regeringen 2017 initierade en utredning om förlossningsvåld efter påtryckningar från kvinnolobbyn. 

Nästa stora jämställdhetsrevolution är global – den handlar om varje kvinnas rätt till en säker och icke-kränkande förlossning. Ut på gatorna, ladies!

REPORTAGE

LISA BJURWALD

BB-krisen. Sveket vid livets början

Volante, 262 s.  

Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.