Förlossningspsykosen blir en sorts motstånd

RECENSION. Texten börjar plötsligt, mitt i förlossningssalen i de mest intensiva värkarna. Jag får veta att vi befinner oss i ”dag ett” klockan 02.22, ett grepp som sedan kommer följa med i romanen och ge en känsla av att närma sig en undergång som läsaren fortfarande bara kan ana.

Pooneh Rohi debuterade 2014 med ”Araben”, som jag fortfarande betraktar som en av tiotalets starkaste debutromaner. Med en fullt utvecklad språkkänsla skildrade Rohi tillhörighet och de subtila markörer som definierar utan- och innanför i en gemenskap. När hon nu återvänder är det med en laddad, lyrisk roman om Mona, den nyblivna modern som alltmer går in i sin egen värld och känsla av främlingskap. Barnet vid hennes bröst vill hon inte kännas vid, inte heller den egna kroppen eller mannen som ser på henne med alltmer oroliga blickar. De paranoida tankarna växer, minnesförlusten likaså. Vem var hon tidigare? Hur ska hon nå tillbaka till den hon en gång var? 

Texten kan läsas som en skildring av en förlossningspsykos; Mona går alltmer in i sin egen värld där mannen och svärföräldrarna är ett hot och hon inte längre förstår vem hon är och hur hon hamnade där. Vanföreställningarna om jaget och barnet växer, liksom behovet av att komma tillbaka till den hon en gång var innan ”de lät barnet slita sönder min kropp inför allas ögon”. Men det kan också läsas som en större berättelse om motstånd och infogande i roller.

Jag har varit kritisk till den våg av böcker och berättelser om moderskap som kommit de senaste åren, inte minst dess likriktning i skildringarna av kärnfamiljen, kroppen och känslan av instängdhet. Men Rohis roman är ett undantag. Här är förlossningen och barnet framför allt en katalysator för någonting större; oavsett om man väljer att tolka det som en gestaltning av en psykiskt sjuk människas växande desperation eller som en metafor för främlingskap, identitetskris och tillhörighet. 

Jag är innesluten i Monas perception av verkligheten, där det nyfödda barnet är ”ett stycke kött i en hög över henne” och där den inre tomheten, avsaknaden av ”en substans, ett innehåll, en kärna” växer. Texten varken dömer eller friar, den bara är.

Och så är det Pooneh Rohis språk. Herregud, som hon skriver. Kombinationen mörkret som skildras och det bild- och detaljrika språk som det skrivs fram med gör det omöjligt att värja sig mot texten och påminner i ett svenskt litterärt sammanhang snarast om Birgitta Trotzig. 

Hur är det exempelvis möjligt att skriva om ett blöjbyte så att jag njuter av orden och rytmen? Romanen slutar dag sjutton i en scen som aldrig kommer att lämna mig. Här finns inget subversivt i Monas moderskapsvantrivsel, bara en smärtsam katastrof. 

Elin Grelsson Almestad är kritiker på Expressen Kultur.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.