Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

För tjusad av myten om det gamla Berlin

Elin Boardy.Foto: Emelie Asplund / Wahlström & Widstrand
”Nätterna på Winterfeldtplatz”.
Elin Grelsson Almestad.Foto: MATILDA RAHM / ATLAS

I vår kultur finns en märkligt stor fascination för mellankrigstidens Europa. 

Elin Grelsson Almestad imponeras inte av Elin Boardys Weimarroman ”Nätterna på Winterfeldtplatz”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vår tids intresse och fascination för mellankrigstidens Europa och då Weimarrepubliken i synnerhet tycks aldrig sina. Det börjar nu närma sig hundra år sedan som Berlin under en kort period var en stad av frihet, dekadens och konstnärliga uttryck i den bräckliga republik där mullret från nazismen hördes allt högre i bakgrunden. 

Var det någon svensk författare som skulle förlägga en roman till denna tid var det Elin Boardy, som i sina tidigare romaner uppvisat en strålande förmåga att kombinera historisk kontext med brännande litterär gestaltning och engagerande huvudfigurer. 

Här är det alltså det sena 1920-talets Berlin som står som fond för berättelsen om den unga Hedvig från Göteborg, som i ett försök till frigörelse beger sig dit för att bo inneboende hos sin faster och arbeta som kontorist. 

Det känns lite för enkelt när hon kastar sig ut i nattlivet.

Det är naturligtvis bara vad hon gör på papperet, i själva verket är det de sena nätterna, mötena med människor och möjligheten att leva ut sin sexualitet med både kvinnor och män som lockar. I persongalleriet av dem som Hedvig möter återfinns både den kommunistiskt engagerade Mina, det homosexuella paret Heinz och Florian, den krigstraumatiserade Erwin, transpersonen Therese och en rad människor kring hbtq-pionjären Magnus Hirschfelds sexualvetenskapliga institut. 

Hedvig slits mellan tillvaron hos den konservativa fastern, som drömmer sig tillbaka till kejsartiden och håller hårt i hemkomsttiderna, och det Berlin som hon vill vara en del av. Ändå är det en slitning som jag inte riktigt känner av så mycket som jag upplever att jag borde göra. Att som borgerligt uppfostrad ung kvinna i en läkarfamilj i Göteborg komma till Berlin under 1920-talet borde innebära en rejäl krock – inte bara i relation till familjen utan också inuti Hedvig. 

Men det fattas något för att levandegöra materialet på riktigt.

Det känns lite för enkelt när hon kastar sig ut i nattlivet, ger sig hän i sexuella relationer och börjar bryta sig loss. Hennes lycka över friheten gestaltas, men någon större inre slitning mellan det hon växt upp i och lever i nu verkar hon inte lida av. Jag hade gärna sett mer av en komplexitet kring detta. 

Kanske är det så att även en skicklig författare som Elin Boardy lätt förtjusas lite väl mycket av myterna och drömmarna om mellankrigstidens Berlin. Snabbt bockar hon av många av de klassiska elementen; homosexualitet, sena dansnätter och marxistisk kamp. Men det fattas något för att levandegöra materialet på riktigt. Jag hade önskat att Hedvig varit mer av en sådan gestalt, i stället för att vara lika förundrad över detta fria glapp i tiden som författaren verkar vara. 

 

ROMAN

ELIN BOARDY

Nätterna på Winterfeldplatz

Wahlström & Widstrand, 374 s.

 

Elin Grelsson Almestad är författare och medarbetare på Expressens kultursidor. 

 

 

Kan man verkligen räkna virus som levande? 

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin och författaren Aase Berg på videolänk om isoleringstillvaron, varför poesi inte ska läsas på en scen och om vad ett virus egentligen är för något.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och författaren Stefan Lindberg. Se det avsnittet nedan.