Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

För mycket idé – för lite roman

Vigdis Hjort.Foto: AGNETE BRUN / NATUR & KULTUR
Foto: NATUR & KULTUR
Martina Montelius.Foto: Niklas Hellgren

I Vigdis Hjorths nya roman bryter en kvinnlig lärare ihop och söker en ny tillvaro.

Martina Montelius finner en berättelse som förlitar sig för mycket på Bertolt Brecht.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Att tvingas se sig själv genom en annan, kanske inte välvillig, människas ögon – på film. Inför alla människor som bidrar till ens gängse självbild. Det låter som den etablerade yrkespersonens ultimata mardröm, och det är exakt vad som händer Lotte Bøk, 57 år och uppskattad lärare på Konsthögskolan i Oslo, i Vigdis Hjorths nya roman ”Lärarinnans sång”.

Den unge filmstudenten Tage Bast ber att få filma Lotte både i arbetet och privat för ett skolprojekt, och naturligtvis ställer hon upp, ty det gör en öppen och orädd auktoritet. När den färdiga kortfilmen sedan visas störtar hela hennes uppfattning om sig själv rakt ner i avgrunden.

Uppenbarligen är det viktigt för Hjorth att vi ska ställa Lottes livskris i relation till Brecht.

Vigdis Hjort bygger, inte så diskret, en kuliss för sammanbrottet att studsa mot; Lotte använder Brecht en hel del i sin undervisning, med alla de moraliska dilemman kring käk och moral i vidare och snävare mening som detta material väcker. Den hemlöse man hon ibland köper en flaska Gammeldansk åt bodde förut i hennes fina tegelhus. Och varje gång hon träder in på högskolans område lägger hon några slantar i samma tiggande kvinnas pappmugg – rätt eller fel? 

Just detta med Brecht är ett underligt grepp – vi får i princip hela ”Den goda människan i Sezuan”, ”Mor Courage” och ”Den kaukasiska kritcirkeln” återberättade för oss i Lottes föreläsningar, sida upp och sida ner. Uppenbarligen är det viktigt för Hjorth att vi ska ställa Lottes livskris i relation till Brecht, eller kanske snarare till de riktigt stora moralfrågorna mer generellt. Jag har inget emot att återbesöka Brechts dramer, för all del, men kanske inte just i form av resuméer här och där i en roman.

I stället lägger hon sig fullständigt platt, omvärderar sig själv totalt och lämnar Norge.

Det andra märkliga är att den mer än vuxna Lotte så totalt krackelerar inför Tage Basts film. Visst kan jag leva mig in i att det är förnedrande att få se en nidbild av sig själv och sin yrkesgärning spelas upp inför samtliga arbetskamrater. Jag skulle nog ha börjat gråta. Men Lotte stannar inte vid det. Hon skulle ju kunna snyta sig och återupprätta sig själv, inse att Bast bara känt henne i några veckor, att han hade en agenda med sin film, och att han kanske inte är kvalificerad som domare över hela hennes existens. 

I stället lägger hon sig fullständigt platt, omvärderar sig själv totalt och lämnar Norge för att sortera skänkta skor i en gigantisk kasern i Grekland. Skorna ska distribueras till flyktingar. Just skor är också en stark bild av ojämlikhet; en del av oss är högskolelärare med tegelhus i Oslo, andra har inte ens skor på fötterna.

Varför är hon så försvarslös?

Egentligen är den här berättelsen fullständigt relevant. Men ordet ”egentligen” måste ändå in här, eftersom alltsammans faller på att gestalten Lotte inte håller ihop. De brechtska moralfrågorna tar allt utrymme i anspråk, på bekostnad av någon sorts förklaring till att Lottes identitet tycks vara gjord av uppblött hushållspapper. Varför är hon så försvarslös? Det är vad jag genom hela romanen vill veta, men jag får inga ledtrådar.

Vigdis Hjort är en skicklig ordbrukare, men ”Lärarinnans sång” är snarare en idé än en roman om en människa.

 

ROMAN

VIGDIS HJORT

Lärarinnans sång

Översättning Ninni Holmqvist

Natur & Kultur, 237 s.

 

Martina Montelius är dramatiker, teaterdirektör och författare, samt medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”. 

 

När blir SD ett hot mot svensk teater?

Nytt avsnitt av ”Kulturkriget”.

Denna vecka möts Ulf Brunnberg, Suzanne Osten och Gertrud Larsson i en debatt om svensk teater.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sin upplevelse av att refuseras och censureras av Dramaten. ”De har sina fördomar och jag får delvis skylla mig själv – jag har ju varit så jävla otrevlig.”