Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Folkets ilska används för egna politiska ändamål

Ali Smith. Foto: Angelo Carconi/ANSA via AP
Sven Olov Karlsson. Foto: YLWA YNGVESSON

Nu kommer den andra delen i Ali Smiths romanserie om samtiden med Brexit.

Sven Olov Karlsson bevittnar en litterär enmansorkester.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN | RECENSION. Vi river väl av plåstret direkt: ”Vinter”, del två i Ali Smiths romankvartett om samtiden skildrad genom fyra årstider – är inte lika durkdriven och gripande som den första, mästerverket ”Höst”.

Men det är ändå väldigt bra drag ifråga om träffsäkerhet, humor och språklig och dramaturgisk mångsidighet. Det är som att bevittna en litterär enmansorkester. Ur växlande perspektiv sveps läsaren med i de kaotiska medvetandeströmmar som döljs bak de stiffaste uppsyner, från ensamma gamla näringslivstanter till svartsynta bloggare. Amanda Svenssons översättning är ett filigranarbete, ner till minsta etymologisk kuriös detalj.

Och det börjar bra. Ett uppfodrande prosalyriskt förord om allt som dött, ett kroppslöst svävande barnhuvud som envetet förföljer huvudpersonen Sophia. Och julen stundar.

”Höst” lanserades som den första Brexitromanen. Flera sidoteman känns igen: jakten på missbrukade konstnärliga upphovsrätter, den nyliberala farsens fulländning med bortautomatiserade jobb, banker som vägrar betala ut kontanter, vanligt folk som ser förstörda ut ”som fattigdomens spöken etthundrafemtio år gamla” och så vidare.

Närmare stupet

”Vinter” fortsätter om Brexit. Om raseriet då båda sidor trängs allt närmare stupet: ”och vår regering har inte gjort något för att stilla vreden utan istället använder de folks ilska för sina egna politiska ändamål. Vilket är ett gammalt tjusigt fascistiskt trick”. 

Nå, Sophia (hon med det svävande barnhuvudet) och tre till ska samlas för högtiden i hennes gigantiska villa i Cornwall: systern och ständigt protesterande aktivisten Iris, Sophias son Arthur och vad som ska föreställa hans flickvän. För att slippa berätta att flickvännen gjort slut har han tagit hjälp av Lux, som mot tusen pund ska föreställa fästmö.

Saktar in

Berättelsen stängs in i vad som länge varit en ruin, nyss lyxrenoverats och redan börjat förfalla igen. En symbol för England? Trots alla sakramentskade förvecklingar och fräsande aggressiva relationer saktar berättelsen in. För tidigt, för länge, enligt min åsikt. Eller är det meningen? Att fånga vinterns innersta väsen: ”en övning i att stilla sig själv och sedan mjukt vakna till liv igen.”

Skådeplatsens mörka salar påminner om en dröm jag har om nätterna: att irra i fördärvade miljöer. I varje tillstökat, möglande rum inser jag att detta är något jag försummat. Som jag borde ansvarat för trots att det är för mycket. Svart indriven snö. Krossade fönster. Drunknande på haven. En president som skriker att frasen god jul förringats men skall återupprättas.

Jag tror att vi är många som har sådana maror och att det är för oss som Ali Smith skriver.

 

Roman

Ali Smith 

Vinter

Översättning Amanda Svensson

Atlas, 310 s.

Sven Olov Karlsson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Brandvakten”. 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen där Jens Liljestrand intervjuar Filip Hammar och Fredrik Wikingsson som fått Expressens satirpris Ankan.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!