Filmhistorien måste ständigt skrivas om

Motorcykelklassikern ”Easy rider” från 1969.
Foto: Mary Evans Picture / TT NYHETSBYRÅN
Stig Björkman.
Foto: Frankie Fouganthin / Atrium Förlag
Kalle Lind.

Stig Björkmans ”Uppenbarelseboken” består av 203 essäer om filmer från sekelskiftet och framåt.

Kalle Lind gläds åt läsningen, men påminns också om boomer-generationens förkärlek till långdragna motljusscener.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Som ung ville jag behärska och förstå kulturen. Bodde man i Eslöv före internet, utan en pappa som skrev tidningskrönikor eller mamma som drev teater, hette tåten till den stora världen tidskrifter. Jag uppfostrade mig själv till musikkännare med tidskriften Pop (1992–1999), och till cineast med tidskriften Chaplin (1959–1997).

”Uppenbarelseboken”.
Foto: POV Books

Nu läser jag en tjock rackare till textsamling, signerad Stig Björkman (född 1938), en gång en av Chaplins profilerade skribenter. Jag inser hur mycket vetskap jag en gång sugit upp från filmtidskrifterna i stadsbibliotekets tidningsrum. Ändå är det ett Pop-citat som kommer till mig under läsningen: ”Rockhistorien måste ständigt skrivas om”. 

Sentensen kom att fungera som en sorts motto för hela Pop-redaktionens verksamhet. Vit muskelrock måste ge plats åt svarta rytmer. Manlig gitarronani måste vika undan för kvinnlig själ. Gamla sanningar måste omprövas. Det gäller också filmhistorien.

Citatet dyker inte upp hos mig för att Björkman är etno- eller androcentrisk i sitt urval filmer. Tvärtom är han fördomsfri i sin filmsyn och plockar in exempel från ett otal språk och kulturer. Bredvid filmer på franska, spanska, danska, tyska, ryska och italienska lägger han verk från Kuba, Kina och Polen. Han tar upp kvinnliga regissörer som afghanska Samira Makhmalbaf, persiska Forough Farrokhzad och brittiska Andrea Arnold och låter sig fascineras av queerkulturella milstolpar som ”The crying game”, ”På drift mot Idaho” och ”Far from heaven”.

Även om man tydligt kan se hur Björkmans filmsyn präglades av det sextiotal då hög konstnärlig svansföring och politiskt patos visade sig kommersiellt gångbart, så vittnar urvalet av filmer också om en nyfikenhet som aldrig sinat. Stig Björkman älskar rörliga bilder och har gjort så sedan 1940-talet. Visst har han sina favoritregissörer – Luis Buñuel, Jean-Luc Godard, John Cassavetes, Woody Allen – men ingen kan för det klistra den slöa etiketten ”gammal vit man hyllar sina likasinnade” på honom.

Bland alla adjektiv i ”Uppenbarelseboken” är det ändå ett som förekommer påfallande sällan: underhållande.

Exakt vilken urvalsprincip Björkman har haft framgår inte. Att han tar med ”Arbetarna lämnar fabriken” (1895), den knappa minut stumfilm som visar exakt det titeln skvallrar om, tyder på att han vill skriva fram en filmhistorisk kanon snarare än lyfta fram personliga favoriter. Samtidigt är hans urval djupt subjektivt.  

Boken består av 203 texter om ännu något fler filmer. Den absoluta merparten är sådana som brukar göra succé på festivaler och sedan glömmas bort. Den diffusa genre som i min ungdoms videobutiker brukade stå på hyllan ”Sevärd film” längst in i hörnet och titta uppfordrande på en när man försökte smyga in på vuxenfilmsektionen. Den sorts filmer som man lätt ser av förpliktelse snarare än av lust, fiberfilm till skillnad från blockbusterindustrins snabba kolhydrater. Filmer med avancerat bildspråk och olyckliga slut. Långa filmer. Långsamma filmer. För att tala klarspråk: emellanåt långtråkiga filmer.

Jean Luc Godards ”Vivre sa vie” från 1962.
Foto: Everett Collection Källa / TT NYHETSBYRÅN

Och det är här det där citatet kommer till mig, om att pop- och filmhistorien ständigt måste skrivas om. Visst vidgar Björkman perspektiven när han släpper in den stora världen bortanför Hollywood, men jag känner mig ändå fångad i ett gammalt Chaplin-paradigm. På filmvetenskapen på nittiotalet såg jag filmer av Antonioni och Godard och vågade inte erkänna att jag somnade. Visst kan det vara angeläget att se filmer som sprängt gränser och varit betydelsefulla för konstartens utveckling. Men bland alla adjektiv i ”Uppenbarelseboken” är det ändå ett som förekommer påfallande sällan: underhållande.

Var det evighetslånga tagningar på motorcyklar i motljus som hela boomergenerationens uppror handlade om?

Missförstå mig rätt. Jag aspirerar inte på att vara kultursidans kulturföraktande alibi. Jag kräver inte 203 kortessäer om de filmer som toppar IMDB:s användargenererade lista och jag vill inte att Sig Björkman ska skriva en annan bok än den han har skrivit. Hans entusiasm och vägledning är en fröjd att ta del av, men jag känner mig ändå inte manad att se särskilt många av filmerna han skriver om. Flera av dem jag redan har sett påminns jag om som gamla trauman snarare än gamla förälskelser. Björkman skriver varmt om den banbrytande motkulturs-milstolpen ”Easy rider” (1969) och jag återkallar en av mitt livs största besvikelser. Var det evighetslånga tagningar på motorcyklar i motljus som hela boomergenerationens uppror handlade om? 

Kapitlet om Martin Scorceses ”Maffiabröder” piggar upp. Björkman erkänner utan omsvep att det är en film med svagheter, men att bildberusningen, berättarglädjen, underhållningen, förlåter allt. Där gifter sig min faktiska kultursyn med den jag en gång tvingade på mig. Film får gärna vara samhällskritisk, experimentell, undersökande – men den får aldrig vara tråkig. 

Där håller nog Stig Björkman egentligen med mig. Gissningsvis har vi olika definitioner av tråkighet och kanske bottnar allt i mitt bristande tålamod. Jag låter hursomhelst Björkman roas av de många gånger introverta och svårbegripliga filmer han skriver om, medan jag själv nöjer mig med att läsa hans texter. Filmhistorien måste ständigt läsas om.


SAKPROSA

STIG BJÖRKMAN

Uppenbarelseboken

POV Books, 816 s.


Kalle Lind är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Han gör även podden ”Snedtänkt”.




Avslöjaren som blev hackad

https://embed.radioplay.io?id=87170&country_iso=se

Han avslöjade Allra – men ratas av journalistpriserna. Patrick Siegbahn på Småspararguiden gästar Expressens mediepodd. Och Expressens Anna Friberg medverkar från OS i Tokyo. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.