Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Filmerna visar ett Sverige som ännu ville leka

Kalle Lind, journalist och medarbetare på Expressens/Kvällspostens kultursida. Foto: ROOS & TEGNÉR
Lena Nyman i "Jag är nyfiken - gul". Foto: ÅKE MALMSTRÖM / DAGENS NYHETER

Nyfiken-filmerna har blivit något av en symbol för det lekfulla och prövande 1960-talet.

Kalle Lind har läst boken om Vilgot Sjömans och Lena Nymans underskattade filmkonst.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA | RECENSION. ”Jag är nyfiken – gul” (1967) var långt in på 1990-talet den mest inkomstbringande icke-engelskspråkiga filmen i USA. Inte illa pinkat för en film som kommenterar LO:s bristande jämställdhetsarbete och den svenska socialdemokratins glömda klasskamp. 

Man är väl inte alltför cynisk om man gissar att amerikanerna främst drogs till biograferna för filmens upphaussade sexscener, men faktum är att de som slog sig ner i salongen med en trenchcoat i knäet fick sitta igenom väldigt mycket annat också.

Vilgot Sjömans båda Nyfiken-filmer – den gula följdes av en blå 1968 – har jag alltid uppfattat som 1960-talet i koncentrat. Sexliberalism blandas med politik som blandas med freudianism som klippts expressivt i metaplan på metaplan i en kinesisk ask utan väggar. Börje Ahlstedt och Lena Nyman sätter på varandra framför kungliga slottet. Olof Palme medverkar, inte som en symbol för maktstinn socialdemokrati utan som en av framtidens kloka röster. Dessutom ställd bredvid Martin Luther King och den sovjetiske dissidenten Jevgenij Jevtusjenko.

 

LÄS MER - Jonas Holmberg läser boken om Lena Nyman: "Jag vill ju vara fri"

Carl Johan De Geer-färger

Tillåter man sig generalisera så var 1960-talet naivitetens, lekfullhetens, frågeställandets tid medan 1970-talet övergick i tvärsäkerhet. 1960-talet går i glada Carl Johan De Geer-färger, 1970-talet i gravallvarligt svartvitt. ”Jag är nyfiken”-filmerna är visserligen svartvita men sprakar ändå av en sorts blommig berusning över att allt kan ifrågasättas, vändas upp och ner och visas upp. Sensmoralen och det viktiga budskapet överlåts till någon annan. 

Sjöman skrev själv: ”Gudskelov att vi gjorde filmerna när vi ingenting ’visste’. Annars hade de svullnat av budskapssjuka”.

Den första filmen mottogs med en stående ovation av en kritikerkår som såg något fräscht och vitalt. Redan året därpå, med nästa film, gjord enligt exakt samma principer under en och samma långa inspelning, gäspade recensenterna. De rekommenderade i stället en annan film som snart skulle ha premiär: Stefan Jarls och Jan Lindqvists ”Dom kallar oss mods”. Den ansågs tydligare i sin politiska linje.

 

Vilgot Sjöman var 42

Man kan tycka vad man vill om Nyfiken-filmerna. 2017 har de i någon mån rönt samma öde som allt annat som var nydanande när det kom: den som ser dem i dag har sett greppen förut, förfinade och förbättrade av andra. Men oaktat de filmiska kvaliteterna är deras tillkomsthistoria, deras effekter på historien och deras upphovspersoner fascinerande.

Det är lätt att få för sig att de gjordes i någon sorts ungdomlig uppkäftighet. Men Vilgot Sjöman var 42 år och hade gått lärling hos Ingmar Bergman, gjort ett antal filmer i dennes anda eller på dennes initiativ, var en intellektuell grubblare snarare än arg ung man. 

I någon mån använde han den 22-åriga Lena Nyman som sin murbräcka när han fick för sig att gå till storms mot en förstockad borgerlighet och sina egna hämningar. Fullpumpad med psykoanalytiska – även de högst trendriktiga – teorier lät han henne på en gång framstå som trilskande dotter och behövande älskarinna.

Lena Nyman skrev en artikel i Expressen om hur hon behandlades av filmkritikerna.

 

LÄS MER - Jonas Gardell minns sin vän Lena Nyman 

Lena Nyman är epicentrum

Nyman är de båda filmernas självklara epicentrum, chosefri och gåpåig, hungrig på kunskap och förklaring och sammanhang. Filmens leker med verklighetsplan, där publiken inte alltid förstod vad som var sant och vad som var ”sant”, samt hennes många nakenscener gjorde henne utsatt i de efterföljande diskussionerna. 

Akademiledamoten Artur Lundkvist tyckte inte att hennes nakenhet var trevlig, snuskgubbar skrev brev, även de som var positiva till hennes insatser poängterade gärna hennes knubbighet. Dessutom ansåg hon sig förfördelad: trots att filmerna spelade in miljoner stod hon kvar med sin skådespelarlön och några hastigt inrättade gratifikationer som kunde uppfattas som tröstpriser.

Om allt detta läser jag i Klas Gustafsons sakligt resonerande bok "Nyfikna – Vilgot Sjöman och Lena Nyman i den politiska oskuldens tid”. Med biografier över bland annat Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Marie-Louise Ekman och Per Oscarsson bakom sig lägger han nu ännu en bit i ett pussel över svenskt 1960-1970-tal. 

Lena Nyman och Börje Ahlstedt 1967 i "Jag är nyfiken - gul". Foto: / FILMBOLAG

LÄS MER - Lena Nymans starka artikel i Expressen 1968 om sin "ointelligenta kropp" 

Fellini och Freud

Gustafson är noga med detaljerna och följer alla spår, framåt och bakåt, ekonomiskt och kulturellt. Han ser Sjömans påverkan av Fellini, franska nya vågen och Freud, han beskriver filmernas vindlande resa till ett USA i förändring, han försöker förstå en tid han själv såg ur grodperspektiv och förklara den för oss som inte var med.

Han lyckas ganska bra. Jag blir pigg på att se om Nyfiken-filmerna ännu en gång. Jag blir till och med lite sugen på att se Sjömans övriga 18 filmer – och det är i sig en bedrift. Sjömans regissörskollega Bo Widerberg fällde en gång det drastiska omdömet ”Vilgot har aldrig kunnat filma”, och jag har tidigare varit benägen att hålla med.

Widerberg hade nog fel. Vilgot kunde åtminstone filma hyfsat. Men överlag är historierna om hans filmer avsevärt intressantare än filmerna. Det förstod han kanske själv också. På gamla dagar skrev han fyra tjocka memoarvolymer och en universitetsuppsats om sina egna filmer. 

 

Kalle Lind är journalist och medarbetare på Expressens/Kvällspostens kultursida. Hans senaste bok är "88 böcker du inte behöver läsa".

 

SAKPROSA

Klas Gustafson

Nyfikna – Vilgot Sjöman och Lena Nyman i den politiska oskuldens tid

Alfabeta, 288 s

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!