Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Feministens lyckliga romans med tysk militant nationalist

Foto: ALBERT BONNIERS
Elin Wägner (1882-1949).Foto: PRESSENS BILD / TT NYHETSBYRÅN
Per Wirtén.Foto: SOFIA RUNARSDOTTER / ALBERT BONNIERS

Författaren och Expressens kulturskribent Per Wirtén lyfter fram en bortglömd del av pionjären Elin Wägners politiska liv – och kärleksliv.

Expressen publicerar i dag ett exklusivt utdrag ur hans nya bok ”Europa, ständigt detta Europa. Elin Wägners förlorade kärlek.”

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

UTDRAG | SAKPROSA. Sommaren 1947 fick Elin Wägner ett oväntat brev från Berlin. Hon var 65 år, beundrad författare och envis feminist. Brevet väckte minnen från en tid när hon befunnit sig mitt i Europas politiska strömvirvlar: i Tyskland på 1920-talet.

Brevet hon fick var avsänt från Cicerostrasse i västra Berlin. Det var en bön om hjälp. Ludwig Eberlein undrade om hon kom ihåg hans far August. Det är klart att hon gjorde det, med kärlek och ett stråk av saknad. August Ritter von Eberlein. Den kanske enda lyckliga kärlekshistoria hon haft. Vad hade hänt med honom inne i det stora tyska mörkret – barbariet, bombningarna, dödandet? 

Hon hade under krigsåren grubblat över misstanken att han kunde ha hamnat på fel sida sedan de förlorat kontakten med varandra i början av 1930-talet. Ludwig skrev att han hade livliga minnen från barndomen när ”Frau Wagner” under ivriga samtal försökte övertyga pappan att ansluta sig till ett pacifistiskt synsätt. Själv arbetade han nu som journalist på den av USA licensierade nyhetstidningen Der Tagesspiegel. 

När förlorade förälskelser skickar nödrop måste man komma till undsättning.

Men pappan hade tillfångatagits i krigets slutskede och befann sig nu i ett jugoslaviskt fångläger under svåra förhållanden, som förvärrades av att han var 70 år och började få svårt att klara den sortens svåra förhållanden. Han behövde hjälp. Kunde hon möjligen vara snäll och skicka ett paket med förnödenheter? I Berlin rådde ju brist på det mesta.

Hon läste förmodligen eftertänksamt: ”Även om han inte avstått från att återigen bege sig ut i krig, så hade han inte gjort sig skyldig till några handlingar som kunde uppfattas som vanhedrande.” Orden var egentligen ganska intetsägande. Brevet avslöjade ingenting. Det avslutades med pappans adress. Dr August von Eberlein, Kriegsgefangenen Nummer 233 999, Lager 227, Zrenjanin, Jugoslavien.

Naturligtvis plockade hon samman ett nödpaket med olika varor. När förlorade förälskelser skickar nödrop måste man komma till undsättning.

På Hotell Metropol samlade August Ritter von Eberlein sitt nätverk för att konspirera

I september anlände ett nytt brev. Den här gången på Der Tagesspiegels brevpapper. Ludwig tackade för hennes ”liebesgaben”, kärleksgåvor, till hans far. Han berättade att han nästa vecka skulle till Heidelberg på tidningens uppdrag. Där skulle han minnas den svunna tid när han lärt känna fru Wägner och hon umgåtts med hans far.

Hon hade kommit till Heidelberg första gången 1921 och sedan återvänt flera gånger under de följande åren. Hon hade tagit ställning som författare och journalist i en av Europas då mest infekterade konflikter, den mellan Frankrike och Tyskland om hur kontinenten skulle ordnas efter första världskriget och hur freden kunde garanteras. Hela Rhenlandet och så småningom även Ruhrområdet var ockuperat av främst franska trupper.

På Hotell Metropol samlade August Ritter von Eberlein sitt nätverk för att konspirera hur man bäst besegrade fransmännen och befriade de tyska områdena. På nätterna simmade budbärare över floden till den ockuperade zonens motståndsceller med hemliga budskap inrullade i vattentäta cylindrar. På dagarna diskuterade de det vapenlösa motståndets möjligheter i hotellets restaurang.

Det är den intellektuellas uppdrag och öde.

Europas framtid stod på spel. Hon hänvisade till Mahatma Gandhi och han lyssnade med ett skeptiskt leende. Det var en tid när hennes olika uppfattningar knöts samman till en bärande helhet. Under några dramatiska år tog hon språnget från att vara författare och journalist till att även bli en intellektuell. ”Det är allt synd att inte en bättre författare varit med om alla mina äventyr”, konstaterade hon långt senare i ett brev om de åren.

Hon hade befunnit sig vid en geografisk brännpunkt i en farlig tid och valt sida. Men hon hade tvingats skriva utan historiens facit. Det är den intellektuellas uppdrag och öde. Sedan några år hade det stått klart att hon hade förlorat alla stora politiska strider hon engagerat sig i. Europa hade gått åt fel håll på alla punkter, rakt in i den kollektiva döden. Nu återstod ruinerna. Breven från Berlin sommaren och hösten 1947 var en påminnelse.

Jag blev fångad av Wägners tidiga radikalism.

En sommarvecka för femton år sedan hyrde jag och min familj ett hus på en hög och enslig sluttning i Toscana. Barnen simmade i en hyggligt rengjord swimmingpool. Efter skymningen kunde man se ljusen från Montalcino på andra sidan dalen. I en solstol läste jag Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders feta biografi om Elin Wägner. Den var tung att hålla i och vatten från korta simturer fick sidorna att buckla sig.

Jag blev fångad av Wägners tidiga radikalism, av slamret från festerna där yngre feminister fnös åt den äldre kvinnosakens sedlighetsiver och av hennes återkommande konflikt att både vilja höra till organiserade sammanhang och vara fri på egna villkor. Men gradvis när boken började nå hennes sista år kände jag ett växande främlingskap inför hennes tilltagande svärmerier för jorden, bygden och förlorade traditioner, med hennes tro på ”en övervärldslig gudomlig lag som vi inte kan undfly”. 

På ett berömt fotografi poserade hon som fårad vis kvinna bakom en spinnrock i dunkel belysning. Hon tillhörde i det avseendet inte min värld. Vad skulle jag med henne till? Men det var ändå något, även i det mest konservativa, som jag kände igen. En tidig morgon med kvardröjande dimma såg jag en stor lokatt ta några smidiga språng förbi poolen och försvinna mellan träden. Nästa dag åkte vi vidare.

Hennes romans med Den ärrige, August Ritter von Eberlein, förbryllade mig.

Men jag kunde inte skaka av mig Elin Wägner. Jag försökte läsa hennes romaner utan större framgång. Tiden hade farit fram hårt med dem. De var inte oläsliga, men nära på. I biografin hade också hennes idépolitiska verksamhet som intellektuell antytts. Den behövde undersökas mer. Det var den som lockade mig.

I en brun arkivlåda bland hennes efterlämnade brev och dokument finns några små enkla noteringsböcker där hon kastat ner infall, intryck och tankar. De har ofta svarta pärmar, är linjerade och får plats i en rymlig kappficka. Många är borta, men några finns kvar. I bok nummer fyra som är daterad 1921, samma år som hon gjorde sin första omtumlande resa till det ockuperade Rhenlandet, bort från sitt eget trygga liv i Stockholms borgerliga kretsar, skrev hon: ”Vi vet bara inte förrän vi rycks lös vad denna slutenhet och lilla oföränderlighet betyder. Dessa flyktingar i hotell och härvägar, i skogarna och på städernas torg, de vet sanningen om människans ringhet och värnlöshet bättre än vi. Nu ska jag bli en och lära det.”

Det var hennes resor i Tyskland under fyra år i början av 1920-talet som bet sig fast i mitt minne. Hennes romans med Den ärrige, August Ritter von Eberlein, förbryllade mig: en svensk feministisk pacifist och en tysk militant nationalist, som var inblandad i bland annat ett spektakulärt politiskt mord, var ett gåtfullt par.

Efter hand började jag förstå att hon inte var ensam.

Jag fann en medelålders kvinna på jakt efter förklaringar, sammanhang och äventyr i ett Europa som låg sönderslitet men ändå försökte uppfinna en ny fredsordning. Efter hand började jag förstå att hon inte var ensam. Det som framstod som upprepade nederlag var i själva verket de första ännu osäkra försöken att förverkliga de förhållanden som jag har tagit för givna — det förenade Europa, de internationalistiska institutionerna och de mänskliga rättigheterna. Mitt försök att fånga Elin Wägner utvecklades till en upptäcktsresa i det märkligt okända 1920-talet.

 

Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Här hittar du mer information om ”Europa, ständigt detta Europa. Elin Wägners förlorade kärlek.” 

 

 

”Det är bättre att gå in med låga förväntningar”

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Amanda Svensson. Om bland annat fiktionens möjlighet i autofiktionens tidevarv och om att inte kunna lämna den brittiska ön där hon bor.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och Joel Halldorf. Se det avsnittet nedan.