Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fattigdom och ojämlikhet är en svensk historia

Ida Andersen. Foto: POLARIS / POLARIS
”I oxögat”. Foto: POLARIS / POLARIS
Annina Rabe. Foto: POLARIS / POLARIS

Det strävsamma arbetarparet är bekanta figurer i litteraturen. 

Annina Rabe gillar hur Ida Andersen gör något nödvändigt av dem. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det känns som om jag har varit hemma hos drängen Eskil och pigan Sissel förut. Ett strävsamt kämpande fattigfolk, i ett dragigt mörkt litet torp. Det rurala Sverige är kort sagt välbekant för alla som har läst det minsta lilla bakåt i den svenska litteraturen. Det är fattigsverige, det är brukssverige, det är kort sagt svensk arbetarlitteratur och den är fortfarande närvarande i det litterära medvetandet. Det är lätt att få intrycket av att svensk skönlitteratur är besatt av samtiden, men faktum är att det förflutna sällan ligger långt borta.

Ida Andersens ”I oxögat” är det senaste exemplet. Ida Andersen, som bland annat är poet och välkänd översättare av italiensk litteratur, har skrivit en svensk arbetarroman som är så förankrad i denna litterära tradition att jag för ett kort ögonblick tänker att det måste vara en väl genomförd pastisch. 

Kosta glasbruk

Det är nu också en väldigt samtida tanke, som snart kommer på skam. För det finns inget pastischartat i den här romanen, inte heller hemfaller Andersen till några annars så tidstypiska ”blinkningar mot samtiden”. ”I Oxögat” är en roman som skall läsas precis för vad den är; en gedigen skildring av ett svenskt brukssamhälle i Småland 1741. Och inte vilket brukssamhälle som helst, utan det vars namn fortfarande står på en mängd studentpresenter och andra högtidliga gåvor så här års: Kosta. Händelserna i romanen kretsar kring framväxten av Kosta glasbruk. 

Drängen Eskil och pigan Sissel möts en rusig midsommarnatt. De har länge haft ett gott öga till varandra, och nu kommer de samman i en scen som pirrar av spänning och vitalitet. Ida Andersen är som bäst när hon beskriver just sådana högintensiva scener med laddad sinnlighet; inledningsscenen hör till romanens mest minnesvärda. Det gör också den plågsamt utdragna förlossningsscen där Sissel under enorma umbäranden föder fram parets tvillingar. För jo, barn blir det av den där midsommarnatten, och gifter sig gör de.

Fattigdom och klass

”I oxögat” är i mångt och mycket en berättelse om ”den duktige arbetaren”, den tysta och strävsamma som bygger landet. Eskil är en begåvad timmerman, och hans skicklighet ger honom tidigt ett eget torp. Han får jobb på det framväxande glasbruket, men han tillåts aldrig glömma sin plats i brukshierarkin. 

Som romanfigur är han lite blek, hans undfallande personlighet får aldrig fullt spelrum i texten. Den ivriga och drömmande Sissel är tydligare. Ja, det känns ofta som om jag har varit hemma hos Sissel och Eskil förut. Men det gör inte den överlag välskrivna ”I Oxögat” till en mindre läsvärd roman. För berättelsen om fattigdom och klasshierarkier är en ofrånkomlig och, faktiskt, alltjämt aktuell del av Sveriges historia.

 

LÄS MER – Annina Rabe: Hon kan konsten att berätta en historia

LÄS MER – Yan Lianke: Friheten i Hongkong har fullbordat mitt liv

ROMAN

IDA ANDERSEN

I oxögat

Polaris, 389 s.

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.