Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Farmodern jagas av krigets demoner

”Ett kilo socker”.Foto: Norstedts
Helena Trus är journalist.Foto: Kajsa Göransson / Norstedts
Salomon SchulmanFoto: OLLE SPORRONG

Barnbarnen till Förintelsens överlevare har börjat bearbeta den äldre generationens fasor.

Salomon Schulman läser Helena Trus ”Ett kilo socker”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När inte de sista överlevande finns kvar, vem ska då berätta om de fasor som drabbade den europeiska judenheten? Vi, den andra generationen som är födda efter kriget, kan med viss autenticitet förmedla den skräck och ångest våra föräldrar jagades in i. Vi kan återge de fragment av berättelser som de skänkte oss vid sällsynta tillfällen, uttalade med fasans svarta uppsyn.

Medberoende räcker inte på långt när som beteckning för den själsstarka symbios som växte fram mellan oss och våra föräldrar. Det var ingen tillfällighet att många av den andra generationen blev psykologer och psykiatriker, sådana som ville ta hand om Människan.

Jacob Mühlrad och Vanna Rosenberg

Vad med den tredje generationen, barnbarnen till de överlevande? De undslapp ångestnätterna, skriken som ekade mellan väggarna. De slapp att höra den tårfyllda jiddischen. Vi försökte skydda dem från skräcken som lyste i våra föräldrars ögon.

Judar är ett bokens folk. Smärtan efter massmorden har blivit en egen litterär genre. Hur många böcker har inte skrivits bara i Sverige?

Den tredje generationen börjar nu göra sig bemärkt. Ta Jacob Mühlrads körverk ”Kaddish”, Vanna Rosenbergs dokumentära filmresa eller Hanna Rajs Laras rap-poesi. Det är i denna tradition, försöken till en mer djuplodad förståelse, som boken ”Ett kilo socker” av journalisten Helena Trus bör ses.

 

LÄS MER: Det är svårt att hitta sorgens gyllene kärna 

 

Hon sätter sig ner med sin motvilliga farmor, Cyla, och genomför intervjuer under loppet av flera år utan att alltid få ordentliga svar. Kanske hade det gått bättre på jiddisch, farmors språk? Kanske ville hon inte plåga sitt barnbarn med sina upplevelser?

Cyla var 12 år när kriget började, hamnade i ett getto, smugglades ut och gömdes i ett stall. Två ukrainska tonåringar upptäcker henne och är beredda att tjalla hos Gestapo för ett kilo socker, därav boktiteln, men avstår trots frestelsen. Så småningom hamnar hon på falska ariska papper i arbetsläger i Tyskland. Att gradera helveten låter sig inte göras, men farmodern undslapp koncentrationslägren.

Tyskarnas förnedring

Det är en berättelse som lätt låter sig läsas, alla hemskheter till trots. Under den på ytan glättiga tillvaron jagas farmor fortfarande av krigets demoner. Det hade dock gett ytterligare en dimension om författaren speglat vad som rör sig i hennes eget inre då hon förnimmer smärtpunkterna i farmoderns redogörelse.

Som Helena Trus framhäver fortsatte tyskarnas förnedring av de judiska slavarna - även efter kriget. Deras Wiedergutmachung, gottgörelse, är som understryks ett hån mot offren. Svenska läkares bedömningar misstroddes och de tyska myndigheterna gav endast spottstyvrar åt de få överlevande. Förnedringen blottläggs i boken: som att farmor, 91 år, skall visa upp sig på det tyska konsulatet för att förunnas ”gottgörelsen”.

Farmor Cyla och hennes Helena har skänkt oss ytterligare en skärva från mänsklighetens oår.

Prosa

Ett kilo socker

Helena Trus

Norstedts 

203 s.

Salomon Schulman är författare, barnläkare och medarbetare på Expressens kultursida.