Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Fånglägret trasade sönder en hel familj

David Grossman.Foto: Claudia Sforza
Resterna av det ökända fängelset på Goli Otok. På muren står ”Länge leve kamrat Tito”.Foto: DAMIR CARGONJA / AP

David Grossmans roman kretsar kring Titos ökända fångläger och vad det gjorde med en familj.

Hanna Nordenhök låter sig slutligen besegras av berättelsen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. David Grossmans senaste roman bygger på en nu avliden väns och hennes dotters historia, enligt bokens efterord generösa nog att ge honom friheten att ”skapa den så som den aldrig hade gestaltat sig”. Ett djärvt, och säkert etiskt brydsamt, projekt som skildrar tre generationer israeliska kvinnor med rötter i forna Jugoslavien och ett traumatiskt arv överfört från mormor till mor och dotter.

I berättelsens epicentrum finns fånglägerön Goli Otok, ett ”adriatiskt Alcatraz” upprättat av Tito 1949, ämnat åt påstått Stalin-vänliga kommunister och andra av regimen oönskade. Där sitter mormor Vera i början på femtiotalet efter ett fatalt livsval som i grunden kommer att prägla dottern Nina och dotterdottern Gili.

”Med mig leker livet” är berättelsen om en bruten familjs färd mot sanningens ö, genom det slags lager av halvlögner och undanglidanden som så ofta finns i traumatiserade familjer. Vera är en karismatisk kvinna som gifter sig med änklingen Tuvia in i den israeliska kibbutzrörelsen – men en gång var hon partisanhustrun och modern som valde den överjordiska kärleken till sin man, en fattig serbisk officer, framför kärleksbarnet Nina.

Nina blir en ensam flicka som pratar med parkens grodor medan hennes föräldrar pratar med varandra, inbegripna i en oåtkomlig cirkel av ljus. Hon växer upp med en avgrund inom sig som får henne att driva runt på främmande gator i främlingars armar, bara för ett ögonblicks illusion av att någon väljer bara henne. Självdestruktiviteten får henne att överge både sin egen dotter Gili och Gilis pappa, filmaren Rafi som älskar henne till döds. Och det blir Gilis uppgift att filma och förstå familjens söndertrasade öde – så har också romanen den ryckiga formen av sekvenser lagda till sekvenser, en fresk av fragmenterad smärta som Natalie Lantz följsamt överför till en lika vindlande och krumbuktande svenska.

Det gör Vera lika grym som begriplig, och Grossman tecknar henne med psykologiskt djup.

Jag läser den som berättelsen om ärvda sår, men också om en vansinnig kärlek som bär drag av revolutionärt begär, av en övertygelse som leder till oförlåtliga offer. Bondsonen Miloš liknar i Veras föreställningsvärld en ljusgestalt pendlande mellan verklig människa och symbol för jordens fördömda. Det gör Vera lika grym som begriplig, och Grossman tecknar henne med psykologiskt djup.

Ändå blir denna roman inte lika stark som den prisade och stilistiskt skarpare ”En häst går in på en bar”. Den släktskrönans mustiga gestik som präglar ”Med mig leker livet” står visserligen i korrelation med gestaltningen av hur sargade familjer kan forma sina mytologier med övertäckande anekdoter för att skydda sig mot egentlig smärta. Men den ger också berättelsen en något pompös touch.

Vilket inte hindrar att den till sist vinner mig. Skildringen av Ninas nymfomaniska ödesvandringar och av Veras tid i lägret, dit hon kommer stålhård men bryts ner till ett människospöke, skär in i hjärtat som ren, kristalliserad sorg.

 

Roman

DAVID GROSSMAN

Med mig leker livet

Översättning Natalie Lantz

Albert Bonniers förlag, 350 s.

 

Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hennes senaste roman är ”Caesaria”.