Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Exilens utsatthet är fruktansvärd

Agota Kristof. Foto: ULF ANDERSEN / W&W
"Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen".
"Analfabeten".
Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Asparna". Foto: SARA MORITZ / NORSTEDTS

Nyöversättningen av Agota Kristofs romaner är en kulturgärning av rang.

Hanna Nordenhök minns inte när hon senast läste något så drabbande. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Det finns romaner som förändrar sin läsares seende, som drabbar med en kraft utöver det vanliga. Den ungerska exilförfattaren Agota Kristofs böcker är sådana, präglade av ett slags rå magi som är oöverträffad. 

Att hennes makalösa trilogi om krigets och exilens oöverstigliga erfarenheter har nyöversatts till en isande exakt svenska av Marianne Tufvesson kan man bara känna stor tacksamhet för. Mest fulländad är den första romanen "Den stora skrivboken" som utkom 1986 på franska, det språk Kristof tillägnade sig efter flykten till Schweiz vid Ungernrevolten 1956, då hon vandrade över gränsen med sin man och sin fyramånadersbaby. 

Jag vet inte när jag senast läste en så fruktansvärd och skarpögd roman. Den blick på andra världskriget och den rämnande värld Kristof gestaltar genom de två tvillingpojkar som för ordet i boken är hypnotisk. Nu ges den ut tillsammans med "Beviset" (1988) och "Den tredje lögnen" (1991) i ett band, samtidigt med den tidigare till svenska oöversatta självbiografiskt anlagda "Analfabeten" (2004), där Kristof reflekterar över sitt liv och skrivande. 

Marguerite Duras

Ja, Kristofs författarskap är ett av de riktigt stora. Jag läser ""Den stora skrivboken som en förlaga till Marguerite Duras "Sommarregn" som, utgiven 1990 och alltså bara några få år efter Kristofs, tveklöst måste ha tagit intryck av hennes korthuggna och drömska prosa. 

Kanske var det inte Kristof, som hon själv också antyder i en intervju, som influerades av Duras romankonst – som hon dessutom inte uppskattade – utan tvärtom. Det är åtminstone svårt att tänka annorlunda när man läser "Den stora skrivboken", dess mörkt magnetiska skildring av våldet, marginaliseringen, sexualiteten och barndomen genom det symbiotiska och allomfattande ”vi” de två pojkarna använder om sig själva, lika mycket för att benämna sin egen plats i en hänsynslös tillvaro som för att orientera sig i den. 

"Och vad skulle ni kunna lära er i skolan som ni inte redan kan?" frågar den häxlika mormodern hos Kristof sina vackra och smutsiga barnbarn, som svarar: "Ingenting, Mormor, absolut ingenting."

Precis som huvudpersonen Ernesto i "Sommarregn", förortsbarnet som vägrar gå till skolan därför att, som han säger, man där bara kommer att lära honom saker han inte vet, och därför föredrar att avläsa himlen och höghusen i fred med sina syskon – på samma sätt tillägnar sig Kristofs förhärdade krigspojkar en kunskap om världen helt på egen hand, men i fullständig lojalitet med varandra och med den sociala marginal de är förpassade till. 

Traumatiserad mormor

De har lämnats av sin mamma hos den traumatiserade och grymma mormodern i en by på ungerska landsbygden för att skyddas mot svälten i den krigsdrabbade staden. Denna tandlösa mormor i svart huckle och armékängor kallar dem för horungar och låter dem sova utomhus om de inte arbetar för henne i rucklet där de bor i slutet av det lilla samhället. 

Snart börjar de framleva sitt övergivna syskonliv utifrån ett strikt schema av härdande övningar: de simulerar dövhet och blindhet för att hålla sorgen på avstånd, de slår varandra för att vänja sig vid smärta, de tränar sig i känslokyla genom att skriva ner sina livsobservationer i en hemlig skrivbok utan att använda värderande adjektiv. 

Så lär de sig krigets och barndomens skoningslöst exakta alfabet. Det är en existens där sexualiteten löper som en förvriden tråd genom människors ensamhet och utsatthet, och de två undersköna pojkarna låter sig snart dras in i de vuxnas begär med samma målmedvetna resignation som de slår bort sorgen och övergivenheten ur sina små barnkroppar. 

Kommunismen

De två nästkommande romanerna hakar samtidigt i och kastar om den första, får den att på en gång djupna och framstå som än mer osäker och tvetydig. En trilogi av ”lögner”? 

Kanske. Hos Kristof formuleras lögnen, beviset och skrivandet som ett och samma fenomen, åtminstone är de så tätt sammantvinnade att de bara svårligen går att skilja åt. I "Beviset" rör sig Lucas, lämnad av sin tvilling Claus, ensam i mormoderns hus i ett samhälle nu övertaget av den kommunistiska regimen. 

Han är en amputerad, en halvvarelse, på väg ur barndomens hallucinatoriska krigslandskap in i vuxenhetens grå diktatur. Har Claus – detta anagram på hans eget namn – överhuvudtaget funnits? Hur förstå sitt trauma när det enda medvittnet berövats en? Som i en tredje drömlikt gäckande omkastning är det också Claus/Lucas som talar fram berättelsen i "Den tredje lögnen". Här står uppryckandet, exilen och omöjligheten att återvända i fokus.    

Att efter trilogin läsa den lilla diamanthårda boken "Analfabeten" är som att uppleva hela förloppet om igen, fast i ny förtätning. De korta, självbiografiska styckena visar hur mycket av Kristofs romaner som faktiskt är självupplevt. Så rör sig det skrivna på en gång tätt intill och bort från det vi kallar "erfarenheten", mot romanens mättade bilder och den litterära skriftens tromb av lögner och bevis. 

 

 

 

ROMANER / BIOGRAFI

AGOTA KRISTOF

Den stora skrivboken / Beviset / Den tredje lögnen

Analfabeten

Översättning Marianne Tufvesson och med efterord av Naja Marie Aidt

Wahlström & Widstrand, 432 och 48 s.

 

 

Hanna Nordenhök är författare, översättare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Asparna".

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.