Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Eviga mantrat "fitta, fitta, fitta" blev till skvalradio

Martina Montelius. Foto: ROBBAN ANDERSSON
Illustration: Nanna Johansson

Dramatikern och Expressens kulturskribent Martina Montelius har arbetat hela sitt vuxna liv i teaterns värld.
Under metoo-hösten skrev hon en roman om en sufflös som får nog av en regissörs härskartekniker.

Expressen publicerar i dag ett exklusivt utdrag ur den kommande ljudboksserien "Stackars Birger".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

UTDRAG | LJUDBOKSROMAN. "Jag har aldrig använt smink. Det tror jag var en av orsakerna till att en del skådespelerskor på teatern var rädda för mig. De visste inte hur de skulle förhålla sig till en kvinna som inte verkade bry sig om skönhet. Man brukar inte tillstå det i dag, men en kvinna som vill bli skådespelerska ska helst vara vacker – även om hon inte är verksam inom film och tv, utan teater, som anses stå över samtidens så kallade utseendehets. I varje klass på Teaterhögskolan tillåts en, eller i undantagsfall två, skådespelerskor som inte anses vara vackra – och hur en vacker kvinna ser ut vet vi allesammans. Därtill får en kvinna vara något överviktig – men dock fortfarande vacker, och en eller ett par kvinnor får tillhöra kategorin alldaglig alternativt speciell.

 

Efter avslutad utbildning är det de vackra som får arbete vid de stora scenerna. Övriga får bilda eller ansluta sig till fria teatergrupper, företrädesvis med politiskt medveten profil eller små teatrar vars estetik kan kallas rå, det kan till exempel röra sig om prutthumor eller dramer med övergreppstematik. Eller också får de bli dramapedagoger. Man kan säga att aktrisens arbetsmarknad bevakas av fler än en besiktningsman, och att besiktningarna är minutiösa.

 

Så vad ska en svältande, ryktad och pudrad skådespelerska ta sig till när hon får syn på mig? En sufflös är nu ingen man ska få syn på. Det ligger i yrkets natur. Men bara under spelperioderna. Vid repetitioner är sufflösen någon som alla behöver känna igen. Hon är navelsträngen mellan manuskriptet och skådespelaren. Utan henne kan skådespelaren se sig i månen efter stormande applåder och omnämnanden på kultursidorna. Sufflösen är ett lika nödvändigt ont som döden. Och jag är landets främsta sufflös.

Så hur ser jag ut? Jag har stora näsborrar. Det är bra. Jag tror att det påverkar mitt smaksinne i positiv riktning. Mitt hår är kortklippt, tunt och gråsprängt sedan trettioårsåldern. Nu är jag 42. Att jag har bytt glasögonen mot kontaktlinser har uteslutande praktiska skäl. Glasögon blir immiga. Det blir fläckar på glasen. Koncentrationen störs.

 

Jag är normalviktig. Jag tycks inte vara intresserad av kläder, men det är jag. Bara inte sådana kläder som en kvinna i min ålder förväntas intressera sig för. Helst skulle jag vilja bära uniform till vardags. Medaljer och ordnar. Eller vara påve. Jag vill inte representera mig själv, utan ett ämbete. Ingen officiell sufflösuniform existerar, så jag har uppfunnit en egen. Att jag alltså enligt mitt sätt att se det är uppklädd till tänderna är ingenting den oinsatte förstår.

 

Uniformen består av manchesterbyxor i brunt, grönt eller gult och blusar i diskreta färger. Vid kall väderlek en stickad tröja. Bekväma skor som inte låter när jag rör mig är en direkt nödvändighet. Jag måste smidigt kunna ta mig ut på repetitionsgolvet och närma mig skådespelare som jag behöver tala enskilt med om särskilda textpartier, och jag måste kunna vicka på fötterna under långa, stillasittande kvällspass.

Vid arbetsdagens slut promenerar jag alltid hela vägen hem, som kompensation för timmarna som tillbringats sittande på en stol. Nej, promenerade. Det är slut med det nu. Jag glömmer fortfarande av det ibland. Att jag är borta. Det mest påfallande med min uppenbarelse, när det begav sig, var nog att jag redan då kunde uppfattas som lite borta, trots min exceptionella pålitlighet i själva yrkesutövningen. Det var inte så att jag var blind för jargongen och rackarspelen på min arbetsplats. Jag var bara inte delaktig. 

 

Det säger sig självt att jag, under loppet av mina 15 år på teatern, hörde alla upptänkliga varianter på dialogerna om könsorgan och tarmrörelser, det eviga mantrat ”fitta, fitta, fitta”, skämten med avförings- och prostitutionstema, och givetvis de mer subtila munhuggningsorgierna mellan skådespelare, regissörer, scenografer och kostymörer. Men det blev snabbt till skvalradio, en oavbruten hissmusik vid vilken jag inte fäste någon vikt.

 

Det var faktiskt först när jag kom att arbeta med Birger, den store regissören och numera min, ska vi säga sambo, som jag blev personligen involverad. Fram till dess hade jag alltid undgått de gliringar och erotiska framstötar som är vardag för de flesta teaterarbetare. Varför jag var förskonad vet jag inte. Jag tror inte att det berodde på mina yttre företräden. Sådant brukar vara av underordnad betydelse, bara man tillhör ett visst avgjort åldersspann och kan förmodas vara bärare av kvinnliga könsorgan. Nej, snarare handlade det kanske återigen om mitt yrkeskunnande. Utan att förhäva mig vill jag påstå att jag alltid åtnjutit respekt på teatern.

Ja, faktiskt så stor respekt att jag nästan upphöjts till en av grabbarna. Jag säger ”nästan”, eftersom jag givetvis inte direkt inbjöds att delta i deras samtal eller sociala aktiviteter. Men jag var fridlyst, som stod jag under beskydd av en hemlig maffia. Tills Birger gjorde entré, alltså.

 

Birger var redan vida omtalad när han kom till teatern. Efter en rad magnifika succéer i de fria teatergruppernas värld hade han fått erbjudanden om regiuppdrag inom radio, film och tv, och därefter internationella uppdrag. Nu var han tillbaka i Sverige efter att ha genomfört hyllade nytolkningar av klassiker som Shakespeares "Hamlet", Molières "Tartuffe" och Ibsens "Ett dockhem" i Köpenhamn, Berlin och Paris. 

Teaterledningens lycka över att få samarbeta med honom kände således inga gränser, och han togs emot som en kunglighet. I hans privilegier ingick givetvis att få de bästa medarbetare huset kunde uppbringa, inklusive den otvivelaktigt bästa sufflösen.

 

Birger hade börjat intressera sig för nyskriven dramatik, och därför städslat den kreddige unge dramatikern Adrian Lustig för att skräddarsy ett stycke som skulle passa regissörens explosiva temperament. Adrian och Birger hade tillbringat många kvällar på lokal för att med alkohol och broderskap som grogrund arbeta fram texten tillsammans. På ren svenska betyder det att Birger talade om för Adrian vad Adrian skulle skriva. Det är normalt. Den som har störst makt äger den som har minst makt. I alla sammanhang. Ville Adrian Lustig få sin pjäs spelad på den stora teatern var det bara att låta Birger mer eller mindre diktera hela berättelsen.

 

Det blev ett drama om manlig vänskap och frånvarande fäder i utkanten av den mellansvenska stad varifrån Birger härstammar. Jag är inte själv dramatiker, inte ens teatervetare, men nog tyckte jag att pjäsen var sentimental i överkant. Protagonisten slogs, grät, slogs, grät, slogs, kissade på sig, knarkade, slogs och grät, och sedan var det slut. Till och med för mig blev det en utmaning att leda skådespelarna rätt genom de många, korta scenerna, med sinsemellan mycket likartad dialog. 

Stundtals var det på vippen att huvudrollsinnehavaren, den unge, senige Jörgen Sköld, började gråta på riktigt när han för tusende gången blandade ihop repliken ”Jag ska pissa dig i käften, jävla hora!” i scen 4 med scen 12:s ”Jävla hora, passa dig så jag inte pissar ner dig!”. Men med systematisk nötning enligt mina metoder kan vilken text som helst läras in. Till och med en text som är skriven under mestadels svårartad alkoholberusning.

 

I slutscenen skulle huvudpersonens far, spelad av den mycket berömde hustrumisshandlaren tillika filmskådespelaren Kenneth Stenbrink, ligga helt naken på scenen, förnedrad och söndermisshandlad av sin egen son, och gråta. Första gången vi repeterade scenen fullt ut, inklusive nakenhet och gråt, var det alldeles tyst i repsalen, bortsett från Kenneths kvidanden och mina sporadiska suffleringar.

Kenneth: ”Jag minns fortfarande din mors blod mellan mina fingrar … text!” 

Jag: ”… jag äcklades av det, liksom av hennes åldrande –” 

Kenneth: ”Jag äcklades av det, liksom av hennes åldrande sköte som fött dig till världen, åh Roger, kan du någonsin förlåta mig …text!”

 

När scenen satt svepte den unga regiassistenten Rosy, som Kenneth hade knullat på, in honom i en morgonrock, och Birger utbrast: ”Det där, Kenneth. Det där var fan det starkaste jag har sett på en svensk teaterscen i mitt liv”, och sedan gick Kenneth, Birger och Adrian ut och söp."

 

Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida. Ljudboksserien "Stackars Birger" släpps den 18 september på Storytel. Expressen kultursida driver också podcasten "Lunch med Montelius".

 

Illustration: Nanna Johansson

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!