Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ett icke-samlag med lösryckta dialogpartier

Cecilia Hansson är poet, översättare och journalist. Foto: MARTIN VALLIN / NATUR & KULTUR
Amanda Svensson. Foto: LUDVIG THUNMAN / LUDVIG THUNMAN EXPRESSEN

Cecilia Hansson har skrivit en auto-fiktiv fragmentroman baserad på ett konstprojekt.

Amanda Svensson kväver först en gäspning, men blir så småningom förtjust i den lekfulla självdistansen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Under en kurs på Stockholms dramatiska högskola tilldelas poeten och översättaren Cecilia Hansson en partner som ska presentera henne för resten av gruppen. Efter långa samtal om livet och konsten har partnern detta att säga: “Cecilias projekt här på kursen handlar om att hennes tysklärare inte var kär i henne.”

Elakt? Kanske lite. Men också sant, det erkänner Hansson själv i den auto-fiktiva fragmentromanen “Au pair” som i slutändan blev resultatet – hon går faktiskt så långt som att hävda att i princip hela hennes konstnärskap springer ur svårigheten att ta sig vidare från denna till synes banala händelse i ungdomen.

Ett utlandsår som au pair i Wien i början av 1990-talet. En tysklärare vid namn Walter som Cecilia, något avvaktande, blir förälskad i. Walter som vill ligga med Cecilia, och Cecilia som av olika anledningar säger nej. Det är inte direkt unikt stoff, och det är väl just det som är poängen – Hansson är mindre intresserad av stoffet som sådant, och mer av mekanismerna som förvandlar det till konst.

Räcker det med att älta något tillräckligt länge för att det ska uppnå en konstnärlig laddning, eller är det laddningen i sig som skapar konstnären? Var besattheten av Walter verklig, eller bara ett verktyg för Cecilia på vägen mot poesidebuten?

Det är frågor som inte får några tydliga svar, men ledtrådar anas mellan raderna, ännu tidigare händelser från skolåren – mobbning, att vara “den fula” – som ger en djupare förståelse för varför året i Wien är så omtumlande för den unga Cecilia.

Fragmentarisk text

Jag ska erkänna att jag öppnade “Au pair” med en gäspning – så fort någon pratar om sig själv som “kvinna, människa och älskarinna”, refererar till Marguerite Duras “Att skriva” och känner ett behov av att i en fragmentarisk text lägga ut texten om den fragmentariska texten, ja, då vet man att det vankas en mycket allvarlig bok om Konstens och Kvinnlighetens villkor. Vilket förstås inte är något fel i sig, men trots att jag betraktar mig som både konstnär och kvinna har jag personlig aldrig känt mig hemma i det där högtidliga dissekerandet av kroppen, sexualiteten och språket, som om dessa tre storheter nödvändigtvis är ett och samma.

Med denna brasklapp levererad – ju längre jag läser, och framför allt i efterhand, inser jag att jag faktiskt är riktigt förtjust i Hanssons hanterande av tropen. Det finns en diskret men skälmsk självdistans invävd i texten, en lekfullhet som jag uppskattar – bokens urscen, ett icke-samlag med Walter gestaltat enbart genom lösryckta dialogpartier, är exempelvis en mästerligt tragikomiskt mini-drama.

Efteråt har jag, mot alla mina förväntningar, känslan av att ha läst något jag aldrig läst förut. Det, om något, är ett tecken på ett lyckat konstnärligt projekt. 

 

ROMAN

Cecilia Hansson

Au pair

Natur och Kultur, 267 s.

 

Amanda Svensson är författare och kritiker på Expressens kultursida.