Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ett dåligt äktenskap kan förstöra ett liv

Foto: Lars Werdelin
Foto: IZABELLE NORDFJELL

Inger Edelfeldts nya roman ”Om snö och guld” tar oss från mörkret till ljuset.

Victor Malm fängslas av intelligensen i den brett anlagda uppväxtskildringen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Inger Edelfeldts nya roman ”Om snö och guld” börjar bakifrån. Huvudfiguren Miranda, då vuxen, återvänder till huset som hon växte upp i form av en sorts spöke. Går längs grusgången, fram till dörren och knackar på. Gerda, hennes mamma, öppnar. Hon slinker in, osedd. Och vandrar genom villan, det liv som råkade vara hennes, eländet som på ytan är lätt att missta för något ordinärt, medelklassens Stockholm under 1960- och 1970-tal. 

Redan här förstår man att majoriteten av de följande, nästan 500 sidorna kommer att vara olyckliga. 

”Om snö och guld” skildrar nämligen Mirandas uppväxt. Hon är en ensam flicka, först utan vänner, sedan mobbad. Hemma är det förvisso aningen bättre än i skolan, men bara för att det är hemma, bara för att Gerda ändå är hennes mamma och Henrik hennes pappa. De kan inte välja bort henne, även om det ibland, kanske ofta verkar som att de egentligen vill. Gerda lider av kronisk kristallsjuka, hon är hemmafru och vårdar både hus och barn maniskt, Henrik är läkare, immunolog faktiskt, han säger att kristallsjuka inte kan bli kronisk och vill helst ägna sig åt antropologi, djungelupptäckter, kannibaler, konferenser och resor med vänner. 

Om äktenskapet säger Miranda att det är som ”när två dödsfiender har råkat ut för skeppsbrott, hamnat på samma öde ö och måste dela på fiskeredskap”. Och ta hand om ett barn. 

Det går inget vidare. 

Ni vet, larvens förvandling till fjäril. Islossning och frigörelse hägrar vid horisonten.

Hela romanen är skriven med Gerda, aldrig benämnd mamma eller mor, som adressat. Miranda vänder sig till henne med den allra värsta frågan, den som hela boken, varje gestaltat ögonblick är ett slags version av. Varför ville hon inte ha sitt enda barn? Varför kände sig Miranda så ovälkommen, så utstött, så isolerad och förbigången? Varför tvingades hon fly, först in i fantasin, sedan fysiskt, för att orka leva? Svaret kommer aldrig, men själva frågan sträcks ut till en klassisk, nästan stereotyp utvecklingsberättelse. Ni vet, larvens förvandling till fjäril. Islossning och frigörelse hägrar vid horisonten. 

Men Edelfeldt är skicklig, det stereotypa stör bara lite. Varsamt ger hon form åt Mirandas inre, det är hennes känslokast och varseblivning som håller romanen samman. Och där är den tät, laddad, liksom utlämnad åt författarens intelligenta prosa, som avtäcker djupa mänskliga skikt utan att göra något större väsen av sig. Det imponerar. Porträttet av Miranda – först som skör, ensam och sjuklig, sedan som stark, kanske fri – är fullödigt, nästan komplett.

Det imponerar också att Edelfeldt inte faller till föga för samtidens tragiska böjelser, tron på att det bara går att berätta vår värld på ett sanningsenligt sätt om man väljer tvetydighetens och sorgespelets modus. ”Om snö och guld” är en komedi, i ordets gamla mening – den tar oss ur grottan till solen, från mörkret till ljuset. Inte för att säga att det är vackert och underbart där. Bara att det är ljust. 

Möjligen ska det förstås som ett lån från ungdomslitteraturen. Den lyckliga, hoppingjutna formen laddar nämligen Edelfeldts roman med en sorts moral som går att känna igen från denna mindre aktade genre. Ingen väljer sina föräldrar. Den olycka som de orsakar dig är inte ditt fel. En viktig del av livet blir förstört, sargat, men det väntar ett nytt på andra sidan. ”Det blir bättre, jag lovar.” Idealistisk, kallas den sortens litteratur ibland, oftast med en nedlåtande biton. 

Jag tycker att den behövs.


ROMAN

INGER EDELFELDT

Om snö och guld

Norstedts, 490 s.


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.