Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ernaux har verkligen skrivit ett mästerverk

Annie Ernaux.Foto: Norstedts
Hanna Johansson.Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Annie Ernaux roman ”Åren” kommer ut på svenska för första gången.

Hanna Johansson läser mästerverket som skildrar ett franskt kvinnoliv från 1940 och framåt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vad blir kvar efter ett liv? Souvenirer, vanligtvis, det vill säga föremål som ställföreträdande minnen. Om man har tur (eller otur, det beror på) några ord: brev och dagböcker som kan lösa gåtor och ge konturer åt en människa som inte längre har några.

Annie Ernaux har ägnat sitt författarskap åt sådana konturer. Med en distinkt stram och samtidigt laddad stil skrev hon om förlusten av sina båda föräldrar – och om arbetarklassens livsvillkor i 1900-talets Frankrike – i böckerna ”Min far” och ”Kvinnan”. Nu ger Norstedts ut dem på nytt i en dubbelutgåva med Katja Waldéns översättningar från 1985 respektive 1993 och ett nyskrivet förord av Therese Bohman.

Samtidigt kommer för första gången på svenska hennes prisbelönta ”Åren” från 2008, i översättning av Maria Björkman. Den har kallats för hennes mästerverk, en ”På spaning efter den tid som flytt” på under 300 sidor där barndomens landskap är en kombinerad bar och speceributik i den normandiska småstaden Yvetot i stället för strandpromenaden i Balbec. Avståndet mellan Yvetot och Cabourg – förlagan till Prousts fiktiva badort vid engelska kanalens kust – skulle man i dag tillryggalägga på en dryg timme med bil, men de hade lika gärna kunnat ligga på var sin sida om jordklotet.

Hur kroppen bärs ner i en plastsäck för att trapporna är för smala för kistan.

Här skildrar hon världen med början i sin egen födelse under andra världskriget. Där många av hennes tidigare verk ägnat sitt fulla fokus åt en människa eller en händelse är ”Åren” bredare, med Ernaux egna ord en ”totalroman”. Flera händelser återfinns där som redan skildrats i hennes tidigare verk. Faderns död på 60-talet och hur kroppen bärs ner i en plastsäck för att trapporna är för smala för kistan, en bild som återkommer från ”Min far”; besöken på långvården hos modern som ägnades ”Kvinnan” och kärlekshistorien med en rysk man från ”Sinnenas tid”, på svenska 1993, här omskrivna på samma sida. I minnet verkar båda dessa möten gälla en och samma människa, saker och ting flyter ihop.

Det är alltså en skildring av tiden snarare än livet, flöden snarare än gärningar. Ernaux frammanar versionen av ett liv som stått till förfogande, de särskilda villkoren och omständigheterna i världen som sammanfaller med ens egen existens, genom att ordna och förena sina minnen med världens minnen, det som kallas för historia.

Att minnas är att famla, rädda särskilda bilder och upplevelser. Rädda i bemärkelsen att återge dem, för det som blir kvar är bara avbilder och beskrivningar. Orden som inleder ”Åren”: ”Alla bilder kommer att försvinna.” På det följer en uppräkning i George Perecs anda – Ernaux refererar till honom senare, uppräknandet i hans ”Jag minns” av tidsmarkörer som inte, med hans ord, kvalificerat sig till att bli del av Historien. Sådana markörer, personliga minnen, bilder ur fotoalbumen, återkommer i ”Åren” som ett slags övergångar som orienterar läsaren i tiden, men det gör också de större skeendena, det som är en del av Historien.

En föränderlig och ansiktslös kör som kan stå för allt från den egna familjen till det franska folket.

Ibland är de utdragna och långsamma och subtila. De ger en illusion av att leva i ett oändligt nu där man bara plötsligt stannar upp och inser att en värld redan sedan länge ligger bakom en. Ernaux skriver om hur hon runt fyrtioårsdagen, efter en skilsmässa, för första gången förstår den fruktansvärda innebörden i meningen jag har bara ett liv. Andra händelser drar skarpa och självklara gränser mellan en värld och en annan: Berlinmurens fall, Jacques Brels och Georges Brassens död, aidskrisen, bankkortens entré som gör pengarna osynliga.

Ernaux skriver inte ”jag” utan ”hon” om sig själv, och ”man” eller ”vi” om en föränderlig och ansiktslös kör som kan stå för allt från den egna familjen till det franska folket. Prosans skönhet ligger i den otvungna pendelrörelsen mellan dessa två tillstånd, det lilla livet och det stora. Ta en mening som denna: ”Glädjen över transistorn var av en okänd sort, den över att kunna vara ensam utan att vara det, över att förfoga över världens ljud och mångfald som man själv ville.” Det är som en utzoomning. Den lilla radion, den ensamma människan, sedan hela världen som öppnar sig. Det är elegant, exakt.

Om den bärbara radion satte människan i förbund med världen (...) får Walkman en alltså snarare att vända sig inåt och försjunka i sig själv.

Långt senare i boken får denna reflektion över transistorradion sin spegelbild i en formulering om en ny teknisk innovation: ”Med Walkman trängde musiken för första gången in i kroppen, man kunde leva i den, omgiven av en mur mot världen.” Om den bärbara radion satte människan i förbund med världen, gjorde henne mindre ensam, får Walkman en alltså snarare att vända sig inåt och försjunka i sig själv. Den både förlänger kroppen och avgränsar den. Vad Ernaux skildrar i övergången från 1900- till 2000-tal är en hel kultur som reflekterar detta beteende: mer upptagen av konsumtion, individualitet, frihet i bemärkelsen att äga, att aldrig ha tråkigt.

Gång på gång under sitt författarskap har hon återkommit till skrivandet om själva skrivakten. Metoden, bevekelsegrunderna, vad som händer med en erfarenhet när den kläs i ord. Allra tydligast uttrycktes det kanske i ”Skammen” från 1998, ytterligare en bok som liksom ”Min far” och ”Kvinnan” kretsade kring barndomens familjeliv i Yvetot, klassamhället och dess koder: ”Att säga ’den sommaren’ eller ’den sommaren då jag var tolv’ är att romantisera något som inte var romantiskt”. På det avstånd som tiden och litteraturen upprättar blir det som en gång var vardagligt och betydelselöst – att det var sommar, att man var tolv – till någonting legendariskt.

Samma alkemiska förvandling äger rum i ”Åren”, där Ernaux vittnesmål från ett kvinnoliv i Frankrike 1940 och framåt blir något storartat i kraft av att det skrivs ned. Det är osentimentalt men alltid med en grundton av vemod, vemodet som kommer av att skriva i sanden, och samtidigt en av beslutsamhet. Skrivandet är ett sätt att ge form åt en framtida frånvaro. Ge form – inte förklara eller analysera. Återge upplevelsen av att vara upptagen i världen. Återge de bilder som kommer att försvinna.

Det är en berättelse om ett liv och på samma gång en hel epok. Det är verkligen ett mästerverk.

 

 

Roman

ANNIE ERNAUX

Åren

Översättning Maria Björkman

Norstedts, 278 s.

Hanna Johansson är kritiker på Expressen Kultur.