Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Enastående tidsdokument när Virtanen skriver sig fri

Fredrik Virtanen. Foto: ALEX LJUNGDAHL
Jens Liljestrand. Foto: OLLE SPORRONG

Fredrik Virtanen har skrivit en bok om hur metoo-kampanjen förstörde hans karriär och fick hans liv att falla sönder.

Jens Liljestrand läser ett tidsdokument, en krisbearbetning och en modern kafkaskildring i ”Utan nåd”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SAKPROSA. Ibland undrar jag vad som hade hänt om Fredrik Virtanen hade misshandlat mig den där försommarkvällen 2006. Låt säga att vi hade hamnat i ett krogslagsmål, att han hade slagit ut mina framtänder. Säg att jag hade polisanmält händelsen, säg att han hade dömts för misshandel.

Eller: säg att han nekat till att nånsin ha lagt sin hand på mig, säg att förundersökningen lagts ner, men att jag i åratal efteråt ändå envist hade fortsatt hävda hans skuld, att jag ihärdigt hade spridit bilden av att han, en av Sveriges mest kända krönikörer och journalister, var en brutal våldsverkare.

Min gissning är att en sådan händelse, oavsett scenario, oavsett hur offentligheten hade dömt oss, våra sanningar eller osanningar, de handlingar vi begått eller inte begått, hade varit bortglömd i dag.

Men nu är det ju inte så. En kvinna polisanmälde Virtanen för att ha drogat och våldtagit henne, han nekade, förundersökningen lades ned, hon fortsatte sprida anklagelsen och gick den 16 oktober 2017 ut på Instagram och namngav ”den mäktige mediemannen som drogade och våldtog mig”. Den rapportering som följde gjorde att Virtanen löpte gatlopp i medierna, tvingades lämna Aftonbladet och fick sitt liv förstört, fortfarande utan att ha åtalats för något brottsligt.

Fascinerande och berörande

Nu, omkring ett och ett halvt år senare och tretton år efter den där ödesdigra natten, beskrivs händelseförloppet i boken ”Utan nåd – en rannsakning”.

När jag antog detta recensionsuppdrag bestämde jag att min uppgift inte skulle vara att bedöma sanningshalten i anklagelserna som riktats mot Virtanen, inte heller att uttrycka en åsikt om det han utsatts för av medierna, inklusive Expressen. Som kritiker tänker jag i stället endast förhålla mig till den text som är ”Utan nåd”, och jag finner den fängslande, fascinerande och djupt berörande.

Fredrik Virtanen på Bonniers förlagsfest 2016. Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL BILDB / IBL

Det citat som får inleda boken är den berömda öppningsmeningen i Franz Kafkas ”Förvandlingen”, om hur Gregor Samsa vaknar och upptäcker att han har blivit en insekt. ”Utan nåd” är full av kafkaeska absurdismer, bilder av hur en ondsint, medialiserad verklighet sipprar in i den fridfulla vardagen. Virtanen beskriver hur han för sina sista sparpengar flyr i väg med familjen till ett semesterparadis för att slippa drevet, bara för att se nyheten om sig själv flasha i telefonen och inse att livet där hemma är slut.

Det är det största pressetiska haveriet i Svenska Dagbladets historia men det handlar om mig.

Jag är död nu.

Jag går in mot receptionen. Barnen kommer mot mig, överlyckliga. De har förstått att här får de ta hur mycket glass de vill gratis och de vill omedelbart gå till vattenrutschkanorna.

Deplattformeringens kraft

Med den sortens nerv och precision beskrivs helvetesresan bort från det ombonade livet som profilerad krönikör till att vara bespottad, isolerad och sviken av både vänner och kolleger.

Och det är här mitt inledande tankeexperiment med en hypotetisk misshandel kommer in. Våldtäkten är ett trauma som alltid, alltid har stigmatiserat offret, men som nu även stigmatiserar den utpekade våldtäktsmannen. Våldtäkten är ett brott som man juridiskt (i värsta fall) kan sona genom några år i fängelse, men som i moralisk mening aldrig går att rehabiliteras från. Det Virtanen vittnar om är just deplattformeringens och beröringsskräckens obönhörliga kraft i vår tid, amplifierad av sociala medier och ett krav på moralisk renhet som sträcker sig långt bortom rättsapparatens svartvita uppdelning i skyldiga och oskyldiga.

Det är en bok som letar efter sin form, pendlande mellan det ångerfulla och det hämndlystna, det självhatande och det självömkande.

”Utan nåd” är en spretig bok, som här och var kämpar med att lägga band på rättshaverismen. Här finns traggliga uppräkningar av vilka som har lajkat inläggen från Virtanens fiender, i en inkvisitorisk jakt på syndabockar och medlöpare (som dock lär få mången läsare att tänka efter innan de trycker dit tummen på en uthängning nästa gång).

Här finns också den ymniga och något långrandiga beskrivningen av vad som beskrivs som en mångårig orgie i sex-, sprit- och kokainmissbruk under den period då Virtanen enligt egen utsago betedde sig ”tölpaktigt”.

Det är en bok som letar efter sin form, pendlande mellan det ångerfulla och det hämndlystna, det självhatande och det självömkande. Ofta återkommer han till sin egen alkoholkonsumtion och kroppsvikt, till känslor av smuts, dekadens och vämjelse (”Min intellektuella feghet äcklar mig mer än alla pattar jag någonsin kan ha klämt på krogen”).

Uppvaknande och befrielse

Men den krängande, såriga formen är också bokens styrka. Den är en pågående krisbearbetning och reflektion över något som man kanske aldrig blir klar med, pendlar mellan författarens (ibland alltför synbara) vilja att återerövra arenan och den mediala taktpinnen, och ett avståndstagande från samma kraftfält.

I bokens starkaste partier beskriver Virtanen ett slags uppvaknande, en insikt om hur mycket av existensen som medieprofil i Stockholms innerstad handlar om att söka bekräftelse från främlingar på sociala medier, om hur tiden rinner i väg medan spyemojisar och hatkommentarer fräter sönder självkänslan och yrkesstoltheten, hur rädslan för vad barnen ska upptäcka den dag de lär sig googla ens namn får livet att krympa och själen att slockna.

Under en nattlig, ensam vinterpromenad konstaterar han häpet att ”Jag har aldrig varit så lycklig som nu”. Här vänder han på perspektivet, gör pariastämpeln till en befrielse, tar den kafkaeska metamorfosen vidare från skalbaggens krälande till fjärilens ryckiga, fladdrande färd ut i ljuset. Till skillnad från Josef K. i ”Processen” låter sig inte Fredrik V. malas ner av Instagramdomstolens skoningslösa kvarnar, utan skriver sig fri.

Han skriver sig faktiskt fri.

”Utan nåd” är ett tidsdokument över en mediehändelse utan motstycke, över journalistrollen, över en krisande manlighet, kanske allra mest över vad det innebär att äga en värld och förlora den. Fredrik Virtanen har samlat ihop skärvorna från sin ruin till något som ännu är ofärdigt men icke desto mindre enastående läsvärt och angeläget.

SAKPROSA

FREDRIK VIRTANEN

Utan nåd – en rannsakning

Gloria, 249 s.

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.