Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En syl i vädret

RINNER UT I SANDEN. MIljökrisen avspeglas sällan i nutidens svenska prosa. Foto: Israel leal/AP, Adam Hunger/Reuters och John Giles/Reuters

I Jesper Weithz framtidsroman drabbas en svensk överklassfamilj av växthuseffekten.

Jens Liljestrand läser en debut som ger nytt hopp om det svenska litteraturklimatet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

JESPER WEITHZ | Det som inte växer är döende | Natur & Kultur | 261 s.

 

"We were warned" står det på filmaffischen till katastroffilmen 2012 från 2009. Och även om Mayakalenderns förebud om jordens undergång mest var ett twitterskämt, präglades nyårskrönikorna av ett slags resignerad desperation. Vi talar ju om utmattningsdepression - kan man då tala om utmattningspanik? Över en europeisk ekonomi som imploderar i slow motion. Över ett översvämmat Manhattan, multiresistenta bakterier, 1930-talsvibbar i Syd- och Centraleuropa.

Och samtidigt, vill man utropa: ett liv som på så många sätt är bra. Längre, friskare liv för världens rika, en dramatisk global minskning av svälten och misären för de fattiga. Att leva i den svenska medelklassen i lågräntefestens 2013 är ett ständigt dubbelseende: å ena sidan blickar vi ut över ett oöverskådligt schakt av ångest, å andra sidan kan vi ägna halva kvällen åt att googla kakrecept, leta fjällstugor eller räkna kvadratmeter på Hemnet.

 

En roman som speglar detta märkligt schizofrena tillstånd är Jesper Weithz debutroman Det som inte växer är döende. Den kom ut i höstas och fick ett artigt mottagande i några få tidningar; sen dess har det varit tyst om den. Det är gåtfullt, och jag ska strax gå in på varför.

Först vill jag dock välkomna en ny författarbegåvning. Weithz är född 1974 och verksam som journalist och grafisk designer. Han är också grundare till klimattidskriften Effekt och art director på Situation Stockholm. Nyligen har han också blivit kulturredaktör på socialistiska Flamman.

Med en sådan meritlista hade man kanske kunnat befara en programmatisk uppgörelse med industrin, högern och det globala kapitalet. Men debuten är betydligt bättre än så. Den är, precis som baksidan utlovar, en existentiell thriller om kaos och utsatthet. En lågintensiv, pulserande och faktiskt mycket vacker bok om livet på randen av avgrunden.

Henrik och Lotte är ett välbärgat par, bosatta i Stockholms skärgård med dottern Molly. Henrik driver ett internationellt PR-företag, Lotte är projektledare. När Lotte under sin andra graviditet drabbas av en ovanlig form av cancer tvingas de på obestämd tid resa till en klinik i São Paulo, den enda i världen som erbjuder behandling. De ser fram emot att lämna den svenska rekordvintern och tömmer den flotta villan. Henrik ska åka till Brasilien i förväg via London, Lotte och Molly ansluta senare.

Så går det som det går, plan ställs in och försenas och familjen glider isär - mannen till det stora, på en vindlande resa genom en värld härjad av klimatkaos, strejker och upplopp, kvinnan och barnet till det lilla, hem till ett övergivet hus i ett landskap ­förlamat av kyla och snö.

 

Romanen utspelas under några få dagar i en obestämd framtid. Weithz är alldeles för smart för att göra sin berättelse till en dystopisk sf-thriller; här finns inga årtalsmarkörer, inga rymdresor eller hypermodern låtsasteknik. På det sättet påminner den om en bok som Jerker Virdborgs Svart krabba eller (faktiskt, så bra är den), om Cormac McCarthys mästerverk Vägen.

Men till skillnad från sistnämnda är Jesper Weithz roman ingen katastrofskildring. Han visar hur klimatkollapsen inte drabbar oss som ett slaganfall, utan som en långsam, frätande cancer, under det att vardagens små bekymmer och glädjeämnen tickar på och allt, hur absurt det än verkar, fortsätter som vanligt. Mitt i dramatiken irriteras Lotte av att dottern inte kan sluta tjata om att få spela på hennes mobiltelefon (en välkänd situation för många småbarnsföräldrar). I ett senare, ännu mer otäckt skede, tröstar hon sig med att fantisera om konsumtion: "Hon tänker att när de fått riktig mat i kroppen, plåstrat om sina skador och sovit ut ska hon ta Molly till en leksaksbutik och låta henne gå lös."

"Ingen katastrofskildring", skrev jag ovan. Eller så är det precis det det är. Det här är apokalypsen, just så ser den ut. En långsam, bekväm pulkabacke ner i kaos, kantad av allt det vi känner igen och tar för givet: shopping och banaliteter, föräldrakärlek och dagdrömmar.

 

Det är helt enkelt en strålande, mogen debut, full av kloka iakttagelser och starka bilder, från de små porträtten och interiörerna till det globala perspektivet. Dessutom är det en nyanserad och därför så mycket mer drabbande skildring av den nyrika svenska överklassen. Jag har inga problem att överse med de logiska glappen och den något konstruerade storyn; sånt hör till i en bladvändare.

Vad jag däremot har svårt att förstå är att inte Det som inte växer är döende blev en av fjol­årets stora romansuccéer. Under ett år som på så många sätt kom att handla om mänsklighetens på­gående kriser, så missade de allra flesta kritiker och läsare en roman som på ett utmärkt och konstnärligt vis sammanfattade vår tids stora dilemman.

 

Vad läste vi i stället? Fyra av de i ­särklass mest uppmärksammade kvalitetsromanerna var Göran Rosenbergs Augustvinnande Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Johannes Anyurus nominerade En storm kom från paradiset, Jonas Gardells första del i Torka aldrig tårar utan handskar och Karolina Ramqvists Alltings början. Samtliga strålande böcker - jag har själv i andra sammanhang hyllat och uppmärksammat dem. Men det är inte svårt att se mönstret: den självbiografiska och dokumentära rekonstruktionen av ett laddat förflutet (ett fadersöde, en uppväxt, en epidemi). På liknande sätt har film- och tv-tablån under de senaste månaderna - när vi inte förfasat oss över sexismen i New York på 1960-talet eller tjusats av livet på ett engelskt gods under 1910-talet - varit full av nostalgitrippar: Olof Palme, Torgny Segerstedt, Jan Stenbeck, Geijer­affären.

Kanske är det naturligt att blicka bakåt i en skrämmande tid. Till framtiden finns inget facit, den kan vi bara föreställa oss. Då hjälper oss inte arkiven - verktygen är i stället fiktion, fantasi, sagor. Att hitta på. Att önskedrömma. Att mardrömma.

Ändå är den svenska epiken sorgligt degraderad. Finlitteraturen har knutits allt hårdare till det självbiografiska eller dokumentära stoffet, medan de intrig­baserade fiktionsberättelserna har fått finna sig i att betraktas som bruks- eller genrelitteratur, ett B-lag farligt nära deckare, chicklit och annan ... fnys ... underhållning.

Det klimatkaos som drabbar Henrik, Lotte och Molly är fasansfullt att tänka sig. Det litteraturklimat som ger Weithz roman ett så förstrött mottagande är redan här.

 

Ändå kan jag inte låta bli att känna mig inspirerad, ja lycklig, över att det fortfarande skrivs och trycks intelligenta romaner med nerv och ärende. Jag lägger ifrån mig boken med både en ångestrysning och en känsla av optimism inför den svenska samtids- och framtidsromanen. Inför det litterära berättandet, inför kraften och trösten som vi bara kan hämta där.

Jag vägrar ge upp hoppet.

Nu är ni varnade.

 

Jens Liljestrand är ny litteraturredaktör och biträdande kulturchef på Expressen Kultur.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!