Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En smått mirakulös ögonöppnare

Foto: SARA MORITZ

 

Josefin Holmström skriver om vetenskap, religion, kärlek och mirakel. 

Nina Lekander läser en roman som gör underverk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Förutsättningarna är inget vidare. Dels läser jag Josefin Holmströms roman ”Samuel är mitt namn” direkt efter Anne Swärds hänförande ”Vera”, dels är jag allergisk mot religion; Holmström är en av inte så få troende bland Svenska Dagbladets kulturskribenter. Dessutom minns jag smått irriterat en av hennes SvD-krönikor (19/12–16) där hon manade ”unga kvinnor” att dämpa sina röster i offentligheten.

Detta är heller ingen bullrande bok, den tassar sig snarare fram, rör sig i cirklar i tid och rum. Men den är väldigt bra.

Pennan förs av Samuel, ett gossebarn som föds någonstans i Norrland i mitten av 1850-talet. Och det måste sägas, spoiler eller inte, att pojken är blind. Tidigt moderlös förs han från en välbärgad men översiggiven far till en fattig och godhjärtad ”nymoder” som bor med sin inte fullt så vänliga syster i en enkel stuga. Det arma barnet växer och tar sig fram med sina övriga sinnen (inte minst luktsinnet, det är en doftande historia), fantasi och intelligens. I skolan får han en kulram att räkna med, och snart känner han ”kulornas färger” och vad de representerar.

Men så en dag. Kan han mirakulöst plötsligt, samtidigt poetiskt smygande, se. Lär sig läsa och skriva, mycket tack vare ett hyggligt prästpar i bygden. Och redan på sidan 47 kunde det ha börjat sticka i mina antisakrala organ – Samuels möte med en ung flicka som har ett kors om halsen på ett sjukhus i Stockholm – men det gör det inte. Ej heller anar jag att scenen är en antecipering, den förebådar det faktiskt rafflande slutet.

Holmström är påläst

Och sedan blir det naturvetenskap – fysik, optik, elektromagnetism – för åtminstone halva slanten. Själv dum i huvudet på slika områden imponeras jag av Holmströms pålästhet, blir dock mindre förvånad över hennes kännedom om universitetsmiljön i Cambridge där hon forskar. Dit Samuel tack vare prästen reser och får sin första vän, den till synes självsäkra överklasskillen Andrew. En vänskap vars ömtåliga balansgång författaren skickligt gestaltar och som ändar i katastrof. Pang!

Varefter vi, alltså den inbundna och känsliga Samuel, hamnar i Colorado Springs, nära sekelskiftet. Där assisterar Samuel en genial ingenjör, tecknad efter verklighetens ”galne vetenskapsman” Nikola Tesla (1846–1943). Historien och tematiken både upprepar och varierar sig.

Riskerar att skapa ett Frankensteins monster 

”Människan spår, Gud rår” skulle man nu kunna säga, eventuellt med tillägget ”och fan gör som han vill”. Kritiken mot vetenskapsmän som vill ”spela Gud” och riskerar att skapa ett Frankensteins monster är inte ny, inte heller förstörelsen av eventuellt livsfarliga uppfinningar, liksom närvaron av ibland oöverstigliga klassklyftor. Ikarosmyten ej att förglömma.

Men människan Holmström lägger ack så elegant ut sina spår, och som extra bonus får vi oss en härlig kärlekshistoria till livs. Den börjar diskret och trevande för att bli alltmer dramatisk. Slutar i underverk och melankoli. Vackert.

 

ROMAN

JOSEFIN HOLMSTRÖM

Samuel är mitt namn

Norstedts, 265 s.

 

Nina Lekander är kritiker på Expressens kultursida.

 

LÄS MER – Nina Lekander om Agnes Gerners diktsamling: "sexighet mitt i eländet"  

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!