Foto: SARA MORITZFoto: SARA MORITZ
 Foto: SARA MORITZ

En smått mirakulös ögonöppnare

Publicerad

 

Josefin Holmström skriver om vetenskap, religion, kärlek och mirakel. 

Nina Lekander läser en roman som gör underverk.

RECENSION | ROMAN. Förutsättningarna är inget vidare. Dels läser jag Josefin Holmströms roman ”Samuel är mitt namn” direkt efter Anne Swärds hänförande ”Vera”, dels är jag allergisk mot religion; Holmström är en av inte så få troende bland Svenska Dagbladets kulturskribenter. Dessutom minns jag smått irriterat en av hennes SvD-krönikor (19/12–16) där hon manade ”unga kvinnor” att dämpa sina röster i offentligheten.

Detta är heller ingen bullrande bok, den tassar sig snarare fram, rör sig i cirklar i tid och rum. Men den är väldigt bra.

Pennan förs av Samuel, ett gossebarn som föds någonstans i Norrland i mitten av 1850-talet. Och det måste sägas, spoiler eller inte, att pojken är blind. Tidigt moderlös förs han från en välbärgad men översiggiven far till en fattig och godhjärtad ”nymoder” som bor med sin inte fullt så vänliga syster i en enkel stuga. Det arma barnet växer och tar sig fram med sina övriga sinnen (inte minst luktsinnet, det är en doftande historia), fantasi och intelligens. I skolan får han en kulram att räkna med, och snart känner han ”kulornas färger” och vad de representerar.

Men så en dag. Kan han mirakulöst plötsligt, samtidigt poetiskt smygande, se. Lär sig läsa och skriva, mycket tack vare ett hyggligt prästpar i bygden. Och redan på sidan 47 kunde det ha börjat sticka i mina antisakrala organ – Samuels möte med en ung flicka som har ett kors om halsen på ett sjukhus i Stockholm – men det gör det inte. Ej heller anar jag att scenen är en antecipering, den förebådar det faktiskt rafflande slutet.

Holmström är påläst

Och sedan blir det naturvetenskap – fysik, optik, elektromagnetism – för åtminstone halva slanten. Själv dum i huvudet på slika områden imponeras jag av Holmströms pålästhet, blir dock mindre förvånad över hennes kännedom om universitetsmiljön i Cambridge där hon forskar. Dit Samuel tack vare prästen reser och får sin första vän, den till synes självsäkra överklasskillen Andrew. En vänskap vars ömtåliga balansgång författaren skickligt gestaltar och som ändar i katastrof. Pang!

Varefter vi, alltså den inbundna och känsliga Samuel, hamnar i Colorado Springs, nära sekelskiftet. Där assisterar Samuel en genial ingenjör, tecknad efter verklighetens ”galne vetenskapsman” Nikola Tesla (1846–1943). Historien och tematiken både upprepar och varierar sig.

Riskerar att skapa ett Frankensteins monster 

”Människan spår, Gud rår” skulle man nu kunna säga, eventuellt med tillägget ”och fan gör som han vill”. Kritiken mot vetenskapsmän som vill ”spela Gud” och riskerar att skapa ett Frankensteins monster är inte ny, inte heller förstörelsen av eventuellt livsfarliga uppfinningar, liksom närvaron av ibland oöverstigliga klassklyftor. Ikarosmyten ej att förglömma.

Men människan Holmström lägger ack så elegant ut sina spår, och som extra bonus får vi oss en härlig kärlekshistoria till livs. Den börjar diskret och trevande för att bli alltmer dramatisk. Slutar i underverk och melankoli. Vackert.

 

ROMAN

JOSEFIN HOLMSTRÖM

Samuel är mitt namn

Norstedts, 265 s.

 

Nina Lekander är kritiker på Expressens kultursida.

 

LÄS MER – Nina Lekander om Agnes Gerners diktsamling: "sexighet mitt i eländet"  

Relaterade ämnen
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag