Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En ovanligt öm bok om kärlek och föräldraskap

Kristofer Folkhammar.
Foto: Mike Karlsson Lundgren / Natur och kultur
Lizette Romero Niknami.
Foto: PRIVAT

Lizette Romero Niknami uppskattar en roman om känslor, helt utan plattityder.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En brevroman, en skrivdagbok, en långessä om föräldraskap och om homoliv. Kristofer Folkhammars ”Är det barnen, baby?” har ett något ambivalent förhållande till genre. Å ena sidan gör texten bruk av dem, liksom den gör bruk av klassiska teman såsom kärlek, barndom, familj, sex och hem. Å andra sidan, tycks de här vara i förhandling, eller kanske snarare omvandling. 

”Är det barnen, baby?”.

Berättarjaget är en nybliven förälder, författare, och skriver på ett långt brev till ett du, en ”M”, om föräldraskapet, om relationen till dottern Sandra och den andra föräldern Julia. Men också, om sin förälskelse i två män samtidigt, pojkvännen Alexander, och det flyktiga av-och-på-exet Jeremie. Också, den konstanta rädslan som villkorar homolivet, och som ges en ny dimension i och med föräldraskapet – risken att bli sedd som en dålig förälder.

Prosan är koncentrerad, och lockar till en både snabb och långsam läsart med korta stycken och luftiga sidor. Den dominerande brevformen uppfinner här en egen slags tidslighet, där tillbakablickarna och nutidsplanen ofta flyter in i varandra. Allt som sker nu har därför redan skett, är redan förbi. Denna märkligt upplösta, och samtidigt påtagligt framåtskridande, tid går att läsa som en slags förälskelsens tid, där nyförälskelsen i barnet, liksom den romantiska förälskelsen i de båda männen, ställer tiden på ända.

Det är den förälskades undran och förundran.

”Är det barnen, baby?” är också uppbyggd med hjälp av frågor ömsom riktade till textens du, ömsom in i jaget själv. Det är den förälskades undran och förundran inför Jeremie, med frågor som kanske grundar sig i känslan av att vara den som vill mer. Men frågandet dröjer också inför Sandra, inför vad familj, omsorg och trygghet är i relation till henne och deras normbrytande familjekonstellation tillsammans med Julia. 

Framförallt varvas frågor om kärlek, om kärlekens beskaffenhet och ursprung, om kärlekens omständigheter och om kärlek som omständighet. Dessa frågor utmynnar inte sällan i ensamhet och rädsla: i rädslan för att bli lämnad av Jeremie och Alexander, i rädslan för att inte vara tillräcklig för Sandra. 

De många frågorna antar även en prövande, essästisk, ansats, som ihärdigt insisterar på osäkerhet och tvekan: ”Vad är känslighet? En garderob är en fantastisk plats att träna upp sinnena i. Man ser inte sin kropp, men det trånga utrymmet gör en mycket medveten om dess existens. Vem upptäcker mig? Vad får det för konsekvenser?”

”Är det barnen, baby?” är något så ovanligt som en roman om föräldraskap och kärlek som varken ägnar sig åt plattityder kring jobbiga barn, eller idealiserar det i en slags kärnfamiljsvurm. 

Den är öm, den är komplicerad, och jag bär jagets frågor med mig under läsningen. För vad är egentligen kärlek? Vad är omsorg? Vad är ett avsked?



ROMAN

KRISTOFER FOLKHAMMAR

Är det barnen, baby? 

Natur & Kultur, 172 s.



Av Lizette Romero Niknami

Lizette Romero Niknami är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=81382&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.