Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En orgie i våld, porr – och det eviga tjatet om pengar

Johan Jönson. Foto: PRIVAT / ALBERTBONNIERS
Jens Liljestrand. Foto: OLLE SPORRONG

Johan Jönsons nya diktverk dekonstruerar den lyriska diskursen genom fragment, metatexter och ett repetitivt tjatande om pengar.

Jens Liljestrand läser en poet som gör uppror mot såväl senkapitalismen som samtidens krav på relevans och kontext.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | LYRIK. Johan Jönson är en av sin generations mest ambitiösa och originella poeter (transparens: 2012 debatterade jag i några artiklar i DN det politiska innehållet i hans lyrik).

Steg för steg har han stakat ut en egen terräng, där främst gestaltningen av kroppsarbetet genom en marxistisk analys skapar spänningar mellan ett i den senkapitalistiska samhällsordningen underordnat, möjligen fiktivt författarsubjekt och skapandet av ett frigörande poetiskt rum.

Ur denna mödosamma process skapas bilder och språkrytmer som kan lyfta subjektet ur hatet, skammen och själväcklet – ibland skimrande vackra, ibland groteska och outhärdliga.

I exempelvis ”med.bort.in” uppstod plötsliga gläntor av frid, där subjektet först med naiv solighet kunde påstå att ”bröd. soppa. / ost. vin. och. / en anteckningsbok. // är vad jag behöver. / ingenting mer.” för att, med ett extra mellanslag som för att hämta luft, spräcka och smutsa ner idyllen: ”jo. en världsfabriksfitta. eller -mun eller -skita. / att plöja. såklart. / med den löjliga, förbannade herpesståkuken.”

”vi måste ha in mer pengar.”, manar subjektet på samma uppslag. ”vi måste dra in mera pengar. / jag måste få in mer pengar. / det är jag. som måste få in mer pengar.”

 

LÄS MER – Nina Lekander: Måtte Johan Jönson aldrig sluta skriva 

Utgiven i två volymer

Passagen ekar i Jönsons nya diktverk, ”Marginalia/Xterminalia”, två i jämförelse med den tidigare produktionen smala böcker, som nu ges ut med gemensam inplastning, likartade omslag i tjock kartong och en anmärkning om ”får ej säljas separat”.

I övrigt är de två volymerna kryptiskt och knapphändigt presenterade och det är förmodligen upp till läsaren själv att avgöra de två böckernas inbördes relation och i vilken ordning de ska läsas (enligt förlaget är de ”symbiotiskt åtskilda”, en kokett oxymoron som förstås bara är avsedd att amplifiera det gåtfulla skimret kring utgåvan).

Jag öppnar dock ”Marginalia” och fängslas genast av Jönsons teknik att genomgående spränga in ekonomin som en faktor i poesin genom återkommande, kursiverade enradingar där subjektet är ett ”jag” eller ett ”vi” och det direkta objektet alltid är ordet ”pengar”. Däremellan sker försöken till poetisk produktion. Så här kan det se ut:

"mycket trött, / kan ändå inte sova. / minns inget gott, / inget ont, men grönska, / fjärilar. som / hallucinatoriska färgsjok / i sommarlandskapet.” // Jag har inga pengar nu heller // en annan sida / av det omnivita. // Vi har slut på pengar // att läsa en poesibok; / som en pervers anomali. // Vi har inga pengar just nu // objekten trängs / i orörligheten. // Jag ska dra in mer pengar // att säga ja, / resignera inför / omöjlig död. // Vad fan är det som äter upp pengarna "

Hypnotiskt redovisande av löneekonomin

Behovet av pengar blir ett våld, en tandvärk, ett tjatigt eller hungrigt barn som ständigt kräver svar trots att svaret alltid är detsamma. Det är hypnotiskt, ett redovisande av löneekonomin som underliggande realitet i allt arbete, även det poetiska. (Jämför med om jag i denna recension ständigt hade avbrutit resonemanget för att konstatera att Jag vill ha mer pengar eller Den tjugofemte får jag pengar eller Jag jobbar på Expressen för att vi ska ha pengar eller något motsvarande som krasst bryter överenskommelsen med läsaren och åskådliggör det samhällssystem som är en förutsättning för all produktion.)

Och ändå tillåts, glimtvis, poesin att singla obefläckad genom språket: ”snöflingor, / enskilda, kristall- / viserat vittransparenta / s n ö f l i n g o r / faller in / och in / som anonyma bortblinkningar / i den stilla och tyst / porlande bäcken: / natt.”

I den andra volymen, ”Xterminalia” använder Jönson en annan form av collageteknik: ett prosalyriskt flöde som grafiskt interpunkteras av svarta rektanglar, bilder och fotnotsliknande marginalanteckningar som dialektiskt vidgar och ifrågasätter den lyriska huvudtext som efter hand upplevs som ovidkommande, ett tillrättalagt sidospår.

Våld och porrfantasier

Jag försjunker i en lång metatext, en gestaltning av en MMA-fajt där det utdragna, vämjeliga våldet blandas med pornografiska fantasier om de halvnakna ”ringtjejer” som eggar publiken mellan ronderna, till slut blir det nästan olidligt, en orgiastisk gegga av sönderslagna ansikten och kroppsöppningar, av brosk och vävnad, sperma och blod, slem och slidsekret.

Här upplever jag en möjlig koppling till det onanistiska hos en Michel Houellebecq eller en Bret Easton Ellis, liksom till det fragmentariska hos en William S. Burroughs eller en David Foster Wallace (den sistnämnde introducerade på allvar fotnoten som litterärt verktyg). 

Men mest av allt är det Johan Jönson själv som bär fram denna flimrande, självförtärande, disharmoniska lyrik där allt ska bekämpas – klassfienderna, diskurserna, språket, jaget; kanske allra mest den efter-jobbet-minglande eliten och dess självbelåtna kulturkonsumtion, exploaterande lyrikens proletariat på kontext, relevans och njutning.

Det vore en förolämpning mot Jönson om jag skrev att jag haft en trevlig kvällslektyr med hans ”Marginalia/Xterminalia”; det vore inte heller riktigt sant. Jag nöjer mig med att konstatera att hans sprängkraft, trots den ymniga produktiviteten, inte har avtagit och att han med detta egensinniga verk sparkar i gång poesiåret 2019 med ett brak.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!