Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En ny stjärna bland spänningsförfattarna

Magnus Montelius. Foto: Johanna Hanno/Albert Bonniers
Stig Larsson. Foto: MIKAEL SJÖBERG

De flesta svenska spänningsromaner är så anskrämliga att svagheter inte ens märks. 

Stig Larsson läser ”Åtta månader” och känner en ovanlig entusiasm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. För åtta år sedan debuterade Magnus Montelius med ”Mannen från Albanien”. När den kom väckte den ingen större uppmärksamhet. Men under åren som gått har den närmast fått en klassikerstatus. Framför allt den djupt originella intrigen. Men även dialogen, personteckningen, språket. 

Så det är ganska förklarligt att jag hade mycket höga förväntningar på uppföljaren, ”Åtta månader”, som nu har kommit ut.

Och till en början, efter att ha läst nästan halva boken, kände jag en entusiasm som verkligen inte är vanlig. Jag kan närmast jämföra den med läsningen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”, Jens Lapidus ”Snabba cash” och Malin Persson Giolitos ”Störst av allt”. Känslan av att det har framkommit ett nytt betydande författarskap inom spänningsgenren.

Man behöver kanske inte bli så högtidlig att man jämför med Norén.

I uppföljaren ”Åtta månader” handlar det framför allt om Montelius suveräna replikföring. Bara med hjälp av de meningar som var och en av personerna säger får du känslan av en kroppslig gestalt. Man behöver kanske inte bli så högtidlig att man jämför med Norén. Det räcker gott med Karolina Ramqvists ”Flickvännen” och ”Den vita staden”.

Rycker närmare samtalet

En liten detalj. På sid 141 och sid 155 säger den skarpsynta Säpo-kvinnan inte ”Nja” utan ”Nah”. Det är första gången jag ser det i tryck. Och det finns en viss betydelseskillnad. ”Nah, Rakhimov är nog sekundär…”; ”Nah, mitt uppdrag är att prata med dig…” 

Du rycker närmare situationen, du är mer inne i samtalet som läsare.

När jag gjorde rollen som Gabriel Lidman i Söderbergs ”Gertrud” tog det några föreställningar innan jag begrep att jag skulle säga ”Dja” som det stod – och inte ”Ja” som jag dittills sagt. Omedelbart kom jag närmare den Gabriel Lidman som jag skulle gestalta.

Men observera: ”Nah” används bara vid två tillfällen. Montelius gör ingen grej av det.

Den extra följsamheten när det gäller miner och repliker är en förutsättning för att historien överhuvudtaget ska fungera. Att ställa frågan om den nye svenske utrikesministern i själva verket skulle kunna vara Moskvas man, är i sig så magstarkt att det lätt framstår som så osannolikt att alltihop kunde falla som en litterär konstruktion.

Men här, på grund av det språkliga finsnickeriet, fungerar det.

Lite överkänslig

Att jag nu ändå har en del invändningar hoppas jag inte hindrar någon från att läsa ”Åtta månader”. Ni får ta med i beräkningen att jag är lite överkänslig som läsare.

Men under en första genomläsning kunde jag inte komma ifrån känslan att boken någonstans i mitten blir en smula baktung. Det är lite för många turer, det är en hel del som vi redan – kanske inte vet, men ändå anar. 

Dessutom börjar träffsäkerheten i dialogen bli en aning mindre spetsig.

Jag misstänker att Montelius själv känner på sig att tempot måste hottas upp i slutet av kapitel 38, sid 178. Statsminister Agneta Lindgren har ett samtal med Säpokvinnan Sofi Dahl.

” 'Men allra intressantast', fortsatte Sofi Dahl oberört, 'är en person som vi tror är nyckeln till hela historien och den som vi nu fokuserar på.' 

Hon tog upp en dossier och lade den framför sig.

'Spänn fast säkerhetsbältena, för nu blir det åka av.' ”

Kapitel 39 som följer direkt därpå handlar mycket riktigt om Max Boije, den ene av de två protagonisterna i historien. Men det dröjer nästan en hel sida av kapitel 40 innan vi förstår vem han är. Allra först misstänker vi honom för att vara en mystisk mördare. (Hela det här greppet är kort sagt barnsligt, inte värdigt Montelius).

Stieg Larsson. Foto: JAN COLLSIÖÖ / TT NYHETSBYRÅN

Sluter ögonen

Sofi Dahls replik ”Spänn fast säkerhetsbältena, för nu blir det åka av” är bokstavligt talat lösryckt ur situationen. Den hänvisar – på ett konstgjort, ”dramaturgiskt” plan – till följande kapitel 41, där Nina, den andre protagonisten, sluter ögonen ”när regeringsplanet accelererade på startbanan.” 

Nio av tio, för att inte säga 19 av 20, svenska spänningsromaner är så anskrämliga att en sådan plump i protokollet inte alls skulle ha märkts. De är uteslutande gjorda för att läsare ska döda tid (det som kallas tidsfördriv), och för att författaren och hans/hennes anhang på förlaget ska dra in pengar. 

Men så finns det lite drygt en handfull prosaister som klassas som spänningsförfattare, som i själva verket tillhör de mest intressanta av den samtida svenska litteraturen.

 

Stig Larsson är författare och kritiker. Han senast bok är ”Folk på ön” (2017).

 

ROMAN

MAGNUS MONTELIUS

Åtta månader – en roman om makt

Albert Bonniers, 448 s

 

 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Daniel Sjölin möter Jonas Hassen Khemiri i ett samtal om hans nya novell ”Sista måltiden” som handlar om relationsvåld. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!