RECENSION. Klassresenärens dubbla utbölingskap är ett vältrampat och fruktbart spår i den svenska litteraturen, från Ivar Lo till Therese Bohman.
Elin Grelssons tredje roman ”Inget ska växa över mig” sällar sig till lunken, men får mig också att minnas Maria Bloms film ”Masjävlar” från 2004.
Nu kommer bokens Jenny förstås inte från Dalarna utan från hittepåorten Sörede i Medelpad, men två systrar har hon likväl och till Stockholm har hon flyttat, med en femårsplan i sikte: fast jobb, eget boende, kärlek.
Hemmavid är man kanske inte lika oförstående som hos Blom, men Grelsson har ett ändå ett befryndat handlag med den ömsesidiga valhänthet som kan uppstå i en dylik familjesituation.
En bit in i boken beställer Jenny till exempel en prenumeration på DN åt de i hennes tycke kulturellt förbisprungna föräldrarna, utan en tanke på att postgången är sådan att det i bästa fall blir gårdagens nyheter som de får fiska upp ur brevlådan:
”Mamma sa att inte gör det någonting, man kan läsa gamla nyheter också och den innehåller ändå intressanta saker, och så bläddrade hon demonstrativt i gårdagens sportbilaga medan Jenny sa förlåt med den tystaste rösten igen.”
En dryg och snacksalig jävel som åtminstone jag vill kasta ut ur boken på rot.
Nåväl, inte går det så illa för Jenny i Stockholm. Hon får en projektanställning på en PR-byrå, en andrahandslya i Vasastan och en snygg kille som doktorerar i sådant som klassidentitet och kulturellt kapital.
En dryg och snacksalig jävel som åtminstone jag vill kasta ut ur boken på rot, men eftersom ett av Grelssons främsta ärenden här tycks vara att vädra just klassfrågor är hans akademiskt anfäktade svada förstås praktisk att ha till hands.
Uppvuxen i en kulturfamilj på Södermalm rör han sig hemvant på släppfester och förlagshippor, medan Jenny upplever sig som helt skyddslös i sådana sammanhang. Inte heller besitter hon den där medelklassiga självkänslan som kan få henne att våga kasta loss och satsa på sin uppenbara tecknartalang.
En prosa som kanske inte ter sig som så märkvärdig, men som ändå omsluter det den vill skildra.
Lite övertydligt blir det allt, och nog kan bokens kulturarbetare framstå som orealistiskt täta och privilegierade. Till Grelssons försvar ska dock sägas att hon aldrig drar i väg lika långt som Lina Wolff i ”De polyglotta älskarna”, där en frilansande litteraturkritiker sägs bo i ett hypermodernistiskt glaspalats i Saltsjö-Duvnäs. Ja, tjena!
Trots mina invändningar är jag ändå rätt svag såväl för Jenny som för svalkan i Grelssons trygga presensprosa i tredje person singularis. En prosa som kanske inte ter sig som så märkvärdig, men som ändå omsluter det den vill skildra med en mycket exakt sorts ömsinthet.
Som här, under en julaftonskväll med kortspel hemma hos familjen i Sörede:
”Mitt i den andra omgången av plump ser Jenny upp, ser sig själv reflekteras i den mörka fönsterrutan. Reflektionen har fastnat i ett av alla skratt och det finns ingenting som skiljer hennes ansikte från de andras.”
ROMAN
ELIN GRELSSON
Inget ska växa över mig
Natur och kultur, 275 s.
Av Petter Lindgren
Elin Grelsson är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras hennes bok av Petter Lindgren, kritiker på Aftonbladet Kultur.