En historisk upprättelse – och ett ljus över nutiden

Göran Rosenberg, författare och medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: Cato Lein / Albert Bonniers
Emi-Simone Zawall är litteraturkritiker och biträdande redaktör för Under strecket i Svenska Dagbladet.
Foto: PRIVAT

I Göran Rosenbergs biografi kliver rabbi Marcus Ehrenpreis fram ur historiens skuggor.

Emi-Simone Zawall finner en människa vars andliga övertygelser bjuder stor behållning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Om historien dömer vissa till förlorare, vad säger då förlorarna om historien?

I sin stora biografi ”Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek”, om den judiske överrabbinen Marcus Ehrenpreis ((1869–1951) liv och förringade öde, svarar Göran Rosenberg: ”Jag tror att förlorarnas historia kan vara väl så intressant, i synnerhet när förlorarna har rätten på sin sida.” (…) ”Som jag ser på saken är historiens sophög en skattkammare av ofullbordade möjligheter.”

Alltså: Marcus Ehrenpreis och han oskrivna historia.

”Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek”.
Foto: Albert Bonniers förlag

Ehrenpreis kom från en boktryckarfamilj i galiziska Lemberg/Lwów (dagens ukrainska Lviv). Efter studietiden i Berlin, som avslutades med en doktorsexamen i filosofi, fick han tjänst som rabbin först i kroatiska Djakovar, senare i bulgariska Sofia där han stannade i 14 år. Strax före första världskrigets utbrott blev han erbjuden en tjänst vid den judiska församlingen i Stockholm som han, till mångas förvåning, tackade ja till. Varför byta en framgångsrik tillvaro mot en okänd avkrok? Även om Ehrenpreis yrkeskarriär redan tycktes stå på sin middagshöjd var det i viss mening först nu den började. 

Ehrenpreis stora, för att inte säga enorma, språkbegåvning (han talade flytande tyska, hebreiska, jiddisch, polska, kroatiska, spanska, spanjolska, bulgariska, svenska, engelska, franska, möjligen italienska) och diplomatiska färdigheter gjorde honom snabbt till en central gestalt i svenskt kulturliv. Han översatte verk ur den moderna hebreiska litteraturen, grundade en rad judiska föreningar och sällskap, och startade 1928 Judisk Tidskrift som han var redaktör för under många år. Han skrev också flera böcker – på svenska – som prisades och lovordades, inte minst för sin höga stil och sitt rika, nyanserade ordförråd. ”Mången som har svenska till modersmål kunde avundas honom”, konstaterade Fredrik Böök entusiastiskt i SvD när ”Österlandets själ” publicerades 1926. 

Åren efter Hitlers maktövertagande omförhandlades denna mission radikalt.

Om Ehrenpreis i sina yngre dagar varit politisk sionist och radikal unghebré, medarbetare till Theodor Herzl och en avgörande kraft för den judiska nationstanken, tog med tiden en allt mer andligt eller kulturellt orienterad sionism överhanden. Den väsentligaste uppgift han tyckte sig stå inför när han kommit till Sverige var att bygga broar mellan ”det judiska och världen”. Åren efter Hitlers maktövertagande omförhandlades denna mission radikalt. Hade den tidigare bestått i att upplysa och förändra omvärldens inställning till judendomen – visa judendomens ”sanna ansikte” – handlade den nu om att försöka rädda så mycket judiskt liv det bara gick. Det visade sig till en början vara svårt, snudd på omöjligt. Den svenska invandringspolitiken var närmast fientlig och det var först när de norska judarna började deporteras 1942 som det politiska läget förändrades. Men då var mycket redan försent.

Efter kriget förmörkades Ehrenpreis liv av anklagelser om att varken han eller församlingen i Stockholm gjort tillräckligt för att rädda Europas judar från Förintelsen. En av de hätskaste och illvilligaste rösterna tillhörde Gilel Storch som spred rykten om att Ehrenpreis aktivt motsatt sig ett större flyktingmottagande eftersom det bara skulle bidra till att öka antisemitismen i Sverige. Rosenberg lägger stor kraft på att redogöra för hur falska och felriktade dessa anklagelser var och hur mycket de missfärgat Ehrenpreis eftermäle. Så sent som 2004 publicerades en vitbok över flyktingverksamheten i Stockholms judiska församling som Rosenberg menar okritiskt återupprepade grova felaktigheter.

Det är alltid en bedrift att lyckas bygga broar mellan nuet och det förgångna som gör nuet mer upplyst. Rosenbergs biografi över Ehrenpreis är i den bemärkelsen inte bara en inspirerande beskrivning av en sällsynt människas liv och verk utan också en gedigen historisk upprättelse. Tankerikedomen och det noggranna redovisandet av detaljer och citat gör framställningen grundlig, på gränsen till encyklopedisk. Förhållandet till Ehrenpreis är därtill lojalt, utan att vara okänsligt för att han var en människa med inre motsägelser och brister. 

Den judiska minoritetsexistensen var alltså inte ett förnedrande undantagstillstånd som till varje pris måste hävas.

Av särskilt stor behållning är det innerligt tecknade porträttet av den judendom, det andliga arv och de övertygelser som Ehrenpreis företrädde och på sitt personliga sätt förfinade – i synnerhet övertygelsen om diasporans betydelse som det judiska livets huvudform. Ehrenpreis stödde visserligen nationsbygget i Palestina, men det var diasporan som förkroppsligade judendomens moraliskt-politiska ideal: en värld där minoriteter och majoriteter levde sida vid sida. Judarna i diasporan, menade Ehrenpreis, hade gjort minoritetens och främlingskapets sak till sin. Den judiska minoritetsexistensen var alltså inte ett förnedrande undantagstillstånd som till varje pris måste hävas så snart som möjligt, utan en levande påminnelse om den mänskliga existensens grundvillkor. 

Det hade av den anledningen varit givande att få veta mer om den plats Ehrenpreis själv kom ifrån. Den refereras i Rosenbergs biografi återkommande till som Ehrenpreis ”värld”, beskrivs i regel som ”judegatan i Lemberg”, men utgjordes ju av en distinkt habsburgsk miljö – Galizien – ett land som utmärkte sig genom sin mångetniska sammansättning och sin judiska befolkning som var som störst just i denna del av den habsburgska dubbelmonarkin. 

När Ehrenpreis föddes 1869 var denna miljö och värld stadd i stor förändring, inte bara tekniskt och ekonomiskt, utan också juridiskt. Bland annat hade judarna givits samma lagliga rättigheter som alla andra i imperiet vilket i praktiken gav dem ett rättsligt skydd mot de antisemitiska utspel som drabbade judarna i exempelvis Ryssland. I Galizien fick de konstitutionella förändringarna en stor betydelse och Ehrenpreis generation blev långt friare än föräldrarnas vilket gjorde den socialt, och säkert också mentalt, mycket mer rörlig.

Även om förhållandena i landet aldrig blev mönstergilla – Galizien var tidvis också Europas fattigaste land – verkar Ehrenpreis vision om en etnisk-religiös samlevnad inte helt avlägsen från dubbelmonarkins politiska vision. När Galizien sedan blev en del av det återupprättade Polen efter första världskrigets slut försämrades gradvis denna vision för att krossas helt vid nazisternas maktövertagande 1941.

Men nu är det som det är med historiens dom. Förlorade världar skriver sällan heller historia.



SAKPROSA

GÖRAN ROSENBERG
Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek

Albert Bonniers,  540 s.



Av Emi-Simone Zawall

Göran Rosenberg är medarbetare på Expressens kultursida, därför recenseras ”Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek” av Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och biträdande redaktör för Under strecket, SvD.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=95264&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.