Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En bok som ”Lolita” hade varit omöjlig att ge ut idag

James Mason och Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering av "Lolita" från 1962. Foto: FILMBOLAG
Jan Gradvall. Foto: OLLE SPORRONG

Vladimir Nabokovs roman "Lolita" har varit kontroversiell sedan den första utgåvan kom ut 1955.

Jan Gradvall läser om en klassiker som borde vara en förebild i en värld präglad av migration och landsflykt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | LOLITA. I Amerika finns järnaffärer som är öppna dygnet runt. Gigantiska hardware stores med ändlösa gångar fulla av skiftnycklar, sågar, hammare, tusentals sorters skruvar och spikar, borrmaskiner, gräsklippare, lövblåsare, motorsågar. Alla slags verktyg och maskiner som någonsin uppfunnits till att bygga och demolera hänger där och blänker.

Punkikonen Henry Rollins har i en ståuppföreställning sagt att om man vill studera dagens frustrerade manlighet, så ska man gå till en sådan dygnet runt-öppen järnaffär och titta på de ensamma männen som 03.30 står och testar skruvdragare.

När jag denna sommar har läst Vladimir Nabokovs "Lolita" så är det just en sådan gigantisk järnaffär som jag sett framför mig. 

Skillnaden är att vad nattkunden Nabokov – tyst, ensam, hemlighetsfullt leende – går runt och plockar ner från hyllorna är inte verktyg utan glosor i det engelska språket. 

Ett språk som för honom är främmande och lockande och nästan provocerande i dess möjligheter.

 

LÄS MER – Maria Edströms hyllar Aris Fioretos nyöversättning av "Lolita" 

En virtuos invandrarroman

Under de 63 år som romanen varit utgiven har det skrivits mycket om Nabokovs mästerverk. När det gjorts omröstningar om tidernas bästa romaner brukar "Lolita" hamna topp 5, efter "Ulysses" av James Joyce och "Den store Gatsby" av F. Scott Fitzgerald.

Men det har skrivits för lite om att denna virtuosa roman är skriven av en invandrare som var berövad sitt förstaspråk.

I en värld präglad av migration och ofrivillig landsflykt, borde inte "Lolita" lyftas fram som förebild? Men, det är klart, det finns andra skäl till att "Lolita" aldrig kommer att nämnas i språkundervisning.

Faktum är att engelska inte ens var emigranten Nabokovs andraspråk utan tredjespråk (det andra var franska).

Vladimir Nabokov. Foto: YOUSUF KARSH / MODERNISTA

Vladimir Nabokov föddes 1899 i Sankt Petersburg. Efter den ryska revolutionen 1917 och dess efterdyningar tvingades Nabokovs familj att 1919 fly till väst. Resten av sitt liv levde Nabokov i landsflykt.

Han bodde i England, Tyskland, Frankrike och sedan USA innan han återvände till Europa och tillbringade sina sista år i livet på ett lyxhotell i Montreux.

Spektakulär roadtrip

Nabokov var språkligt hjälpt av att han växte upp i en kosmopolitisk familj i Sankt Petersburg där det lästes böcker på franska och engelska, men att därifrån gå till att skriva prosa på något annat än sitt modersmål är en helt annan sak.

När andra författare på flykt under 1900-talet, exempelvis tyska Hannah Arendt, började skriva på engelska så backades de upp av redaktörer som rättade till skevheterna.

Inte Nabokov. Han är litteraturens motsvarighet till hockeyns Aleksandr Ovetjkin. En ryss som hoppar in från båset och göra vad nordamerikaner gör bättre än nordamerikaner.

Nabokov har självt beskrivit "Lolita" som en kärleksaffär med det engelska språket.

Romanen utvecklar sig till en spektakulär roadtrip genom USA, faktiskt inte olik den husvagnssemester som Musse och Långben åker på i Disneykavalkaden på julafton.

Med samma entusiasm styr sig Nabokov genom förstummande vacker och färgsprakande natur där allt på riktigt ser ut som färgplanscher. Under romanens färd prickar han av nästan alla delstater och plockar ner glosor från hyllorna ingen annan tänkt på att använda, åtminstone inte i de sammanhangen. Han sågar dessutom av ord på mitten och konstruerar nya.

Att läsa "Lolita" är att läsa en författare som tycker att språk och formuleringar är livets mening. 

Nyöversättning av Aris Fioretos

Att översätta en sådan roman är förstås, milt uttryckt, en prövning. Förutom egen Nabokovs mussepigga snickarglädjeengelska – det ska kränga och studsa, det får absolut inte bli för följsamt eller återhållsamt – så väver Nabokov dessutom hela tiden in meningar på franska. Ett sätt att trojanskt maskera de snuskigaste uttrycken.

I Sverige har "Lolita"-översättarna avlöst varandra. Från 1957 och framåt gjordes flera försök (det första så horribelt uselt att upplagan brändes) innan Aris Fioretos 2007 plockade ned rätt skruvdragare och satt allt på rätt plats. 

Att läsa hans översättning, komplett med ett efterord som sätter in romanen i en kontext, är bättre än Netflix.

Sen är det förstås allt det andra med "Lolita". Det är komplicerat att hylla en roman handlar en pedofil – dessutom en entusiastisk pedofil – som om och om igen har sex med en 12-årig flicka.

När man 2018 läser "Lolita" inser man att det vore omöjlig att publicera en sådan här roman i dag. Ingen svensk förläggare skulle tycka det värt att riskera sitt rykte med försvara sådant innehåll i direktsända debatter. ”Så du fördömer alltså inte pedofili?”

Gavs ut i Paris

Om man faktiskt läser romanen, särskilt andra halvan, är det omöjligt att hävda att "Lolita" på något sätt romantiserar pedofili. 

Men det är länge sedan kravet på att ha läst böcker, eller att ha sett tv-program eller att ha hört låtar, avskaffades för att kunna kritisera och fördöma dem.

Lolita gavs ut i november 1955, i två band fulla av tryckfel, på ett Parisbaserat snuskboksförlag. Olympia Press gav ut av all sorts litteratur som samtiden ansåg för omoralisk, bland annat William S. Burroughs och Jean Genet, men tjänade sitt uppehälle på pornografiska titlar som White thighs.

Kodordet var DB, dirty books.

Förmodligen hade romanen blivit kvar i halvt dolda boklådor om det inte vore för Graham Greene. I sina julklappstips i Sunday Times 1955 utnämnde Greene "Lolita" till av årets tre bästa böcker.

Och sedan var sju decennier av fördömande i gång. En kritiker på Sunday Express kontrade direkt med att "Lolita" var ohämmad pornografi och förmodligen den snuskigaste bok han någonsin läst.

Parallellt med detta fick förläggaren Maurice Girodias klagomål från sina stamkunder av dirty books på att boken inte var snuskig nog. Som Aris Fioretos skriver i sitt efterord: ”Något, kunde man mena, måste författaren ha gjort rätt”.

Dolores Haze

I sin essäsamling "Changing my mind" har Zadie Smith en text om att lära sig av Nabokov. Zadie Smith undervisar i skrivkonst på universitet och låter sina elever läsa Nabokov. Även Nabokov själv var lärare.

Zadie Smith skriver att Nabokov uppmuntrade sina studenter att läsa ”med din hjärna och ryggrad, kittlingen i ryggraden berättar vad författaren kände och vill att du ska känna”.

Flickan som huvudpersonen Humbert Humbert kallar för sin "Lolita" heter i romanen Dolores Haze.

I dag är Dolores Haze namnet på ett av Sveriges mest lovande rockband, med tre unga kvinnor. Ett sällsynt begåvat bandnamn. (Tyvärr men kanske typiskt refererar sångerskan dock till Stanley Kubricks filmversion som skäl till namnet.)

"Lolita" är också nyaktuell denna höst. Romanen gavs ut i USA hösten 1958 då den efter tre års skandalrykten blev en oväntad succé och bestseller.

Nabokov var då 59 år. Bakom sig hade han 12 romaner (få hade läst honom på ryska), mer än 60 noveller, dikter, dramer, en självbiografi.

Privat tragedi

Lagom till 60-årsjubileet av den amerikanska utgåvan av "Lolita" släpps i höst två böcker om en verklig händelse som påstås ha inspirerat romanen. En pedofil, Frank Laselle, dömdes för att ha kidnappat en flicka, Sally Horner, och under två år kör runt med henne genom hela USA.

Sarah Weiman skildrar händelsen i "The real Lolita: The kidnapping of Sally Horner and the novel that scandalized the world. Samtidigt kommer "Rust & stardust" av T. Greenwood, en roman om flickans öde.

Vladimir Nabokov kände till historien. På ett ställe i boken frågar sig Humbert Humbert om det han gör med Dolores Haze kan jämföras med vad Frank Laselle, en 50-åring mekaniker, gjorde mot elvaåriga Sally Horner. Men han viftar djävulsleende snabbt bort tanken och säger i stället till sitt offer: ”Jag är din far”.

Men läser man "Lolita" som något slags motsvarighet till Truman Capotes "Med kallt blod" förstår man inte vad den handlar om. Aris Fioretos redogör för att Nabokov i 30 år prövade olika versioner av "Lolita"-temat i dikter och noveller innan han påbörjade romanen.

I en essä från 1956, återpublicerad i den svenska utgåvan från 2007, kallar Vladimir Nabokov det för en privat tragedi att han tvingades skriva på engelska i stället för sitt naturliga idiom, ”detta obundna, rika och oändligt fogliga ryska modersmål” som han fick överge för ”en andrarangens engelska” som saknade all den rekvisita han var van vid.

Vi läsare ska vara väldigt glada för det. Det är inte obegränsade möjligheter som får människor överträffa sin förmåga. Det är begränsningar.

 

Jan Gradvall är författare och medarbetare på Expressens kultursida.