Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En avfällings berättelse om Sverige och Akademien

Klas Östergren.Foto: Charlie Drevstam / Polaris
Ulrika Knutson.Foto: Albert Bonniers förlag

Klas Östergrens ”Renegater” avslutar trilogin som inleddes med ”Gentlemen”.

Ulrika Knutson följer en svensk John le Carré genom en älskad sagas final.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Klas Östergrens ”Renegater” är en tjock bok. Den påminner rätt mycket om en box rött, häromkvällen tog jag faktiskt miste. Jag skulle bära iväg en dunk tinto från ett rum till ett annat, men greppade Östergrens nya i stället. Det kan vara ett tecken på något, oklart vad.

”Renegater” är inte bara tjock, den är också bra. Redan omslaget, av Miroslav Sokcic, är utmärkt. ”Renegater” i rött, versalerna hoppar och trängs, bokstäverna formar en fixeringsbild – något döljs under denna titel: generaler kanske, eller resignation. Renegat betyder i alla fall avfälling, fanflykting – roliga ord det också.

Jag vill ha kredd för att jag ordentligt läste boken från början, inte hoppade fram till sid 485, där det långa partiet om Svenska Akademien tar sin början. De två hundra sidorna om det bekanta debaclet är redan avrapporterat i pressen. Jag var nyfiken på hur detta parti var infogat i romanen, projektet lät vanskligt, skulle det verkligen funka?    

Att hålla styrfart i 746 sidor är inte lätt, inte ens för ett proffs som Klas Östergren. Men han klarar det. Plötsligt var boken slut, och jag fick genast en nostalgisk längtan efter att återvända in i romanens stämning. Man känner igen hans gentlemen på gången, lite grånade, lite resignerade, ryggskott kommer och går, solen har sin gång och det skymmer snart över scenen. Men det behöver inte vara så illa, när allt kommer omkring.

 

”Renegater”.

I början står Författaren vid grinden till sin gård på Österlen och tittar ut över nejden. En mager karl i ränsel närmar sig målmedvetet. Det är vår gamle vän Henry Morgan, snajdare, pianist, fixare och fabulatör. I Henry Morgans sällskap har man inte tråkigt, men man förstår att Författaren är på sin vakt. Henry Morgans specialitet är att rubba andras cirklar. Den här gången lägger han en beställning hos Författaren. Östergren ska skriva en rapport om eländet i Svenska Akademien. Vad hände egentligen? Varför hoppade han av? 

Men Författaren är redan i färd med en annan bok, om en annan gammal skandal, den så kallade Sydafrikasatsningen. Det var 1989 och frihetens vindar svepte över världen, apartheidregimen var över. Sverige ville både fira Nelson Mandela och sälja JAS-plan. Socialdemokraterna hyrde en reklambyrå, som av obekant anledning misslyckades med allt. Mest känd är konserten där Dr Alban och andra svenska artister spelade på en arena i Soweto med 30 000 platser. Tre (3) åskådare kom.

Winnie och Nelson Mandela.Foto: STR / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Detta monumentala fiasko är en motor i ”Renegater”, och fungerar som en parodisk pendang till fiaskot i Svenska Akademien. Huvudpersonerna är en samling luggslitna reklamkillar och -tjejer, som slickat såren sedan 1989. Inte utan välbehag tecknar Klas Östergren detta i kulturvärldens ögon föraktade pack som offrat musan på Mammons altare. 

Men alldeles uppenbart har Torsten Ljung både själ och hjärta och mer tåga än parnassens solkiga riddare. Till och med den osannolike Jerry Qvarnstedt, en snacksalig promotor från bibelbältet, med guldkors på bringan och trons glöd i blicken, har något visst. Men det går illa för Jerry, han är en skvallerbytta. Den som skvallrar ur skolan åker på stryk. Jerry har fått godis av rektorn för att han angav kamraterna. ”Det är så sanningen smakade; en blandning av blod och kola”. Och nu är det Författaren som skvallrar på de forna kamraterna i Akademien.

Avsnittet om Akademien smakar blod och kola. Materialet hade räckt till en egen rövarroman, men när verkligheten överträffar dikten så passar den torra rapportprosan bra. Burleskt blir det ändå. Alla huvudpersoner har fått namn av gräsarter, bakom herr Darrgräs anar man Anders Olsson och herr Styvrepe har drag av Horace Engdahl. Sara Danius är fru Råg, och Författaren själv får heta Svingel, enligt Östergren (han med ordboken) en gräsart som lät sig väl blandas med råg. Maktkampen i Akademien skildras iskallt. En helt annan, ömmare ton har avsnittet där Östergren berättar om sin ungdoms vänskap med Katarina Frostenson och framför allt hennes make, ”Klubbvärden”. Solen flödar över en sommar i Provence. Där ger Östergren fond och gestalt åt tragedin som långt senare följer. 

Alla romanens huvudpersoner sörjer och längtar, de har något att dölja eller försöker glömma.

”Rapporten” om Akademien i ”Renegater” avviker egentligen från Östergrens klassiska mönster, där vad som händer i romanerna alltid är underordnat hur det händer. Stilen är allt. Östergren håller sig heller aldrig till en enda story, utan viker av från huvudleden i tusen och en episoder om ditt och datt, från att koka hummer till konsten att bemästra tandläkarskräck. Framförallt är ”Renegater” en underhållande forskningsstudie i gråzonen mellan fakta och fiktion. Författaren leker med läsarens förväntningar, men processen går också i motsatt riktning. Läsaren är en krävande beställare. ”Renegater” uppnår i alla fall en perfekt balans mellan skämt och allvar, sorgearbete och parodi. 

Precis som i romanen ”Twist” väver Östergren in ett essälikt parti på ett kulturhistoriskt tema. Här handlar det om sublimt ”snömåleri”, från Pieter Breugel till Gustaf Fjaestad, skojigt att läsa. Han blinkar till författarkollegan Lars Andersson som skrivit både ”Snöljus” och en roman om Fjaestad, och till Peter Englund som pulsat runt i snön med Breugel.

Men Östergrens främste läromästare är nog John Le Carré. Alla romanens huvudpersoner sörjer och längtar, de har något att dölja eller försöker glömma. De försöker fly världens vimmel. Den yttre miljön är bland annat Stureplan i Stockholm, där mystiska kulvertar skapar hemliga förbindelser och avslöjar rum som ingen känner till. 

Precis som John Le Carré lyckas Klas Östergren att få oss läsare att känna vårt eget lilla spionliv in på bara skinnet. Tillvaron är ett gungfly. Varje företag är ett vågspel, varje projekt ett ormbo. Det finns alltid någon som lyssnar och lägger pussel. Slarv med detaljen kommer att orsaka en katastrof. Man kan inte lita på någon och oavsett vilka skurkar man umgås med är det alltid man själv som är den skyldige. Alltid.

 

ROMAN

KLAS ÖSTERGREN

Renegater

Polaris, 746 s. 

 

Ulrika Knutson är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursidor.

 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io/?id=73105&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön