Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En av samtidsprosans mest spännande röster

Elise Karlsson. Foto: Margareta B Sandebäck/Natur&Kultur
Ulrika Knutson. Foto: ROGER VIKSTRÖM

I Elise Karlssons nya roman fortsätter hon att utforska arbetslivet och kraven på att hålla sig produktiv.
Ulrika Knutson tycker att hon är rasande bra på att avlyssna samtiden med humor och desperation.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Elise Karlsson är tillbaka med en ny besk liten roman, "Gränsen". Den går i samma stil som succén från 2014, "Linjen", där hon på korthuggen, satirisk prosa följde siffrorna längs arbetslinjen. Det var en iskall skildring av det moderna arbetslivet där prekariatets fantomer jagade mellan olika vaga projekt.

"Gränsen" är lika snyggt randig, men där linjen var skarp är gränsen mer diffus, på gränsers vis. Det handlar både om jagets och moralens gränser, geografins och så förstås avståndet mellan arbete och liv, det mest porösa av membran. Vår cyniska hjältinna Emma verkar också ha blivit mer soft sedan vi såg henne sist.

Hon arbetar fortfarande på det stora förlaget, nu med självhjälpslitteratur, en lukrativ bransch. Alla jobbar ju på relationen, på solbrännan, med motionen, kroppen och världen. Ska det bli något av något måste man satsa. Sedan finns ju jobbet också, även det ett heltidsjobb!

"Orka vara sjuk"

Emma blir sjuk och det ligger stor sanning i det gamla ordspråket att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Nu ska hon kavla upp ärmarna och jobba med sin rehab. Hon ansluter sig till en yogagrupp, flyttar ihop med yogin Jonas, och får en bas att sköta alla sina uppdrag ifrån. Hon lyckas bra med yogan, Jonas, älskarna och självhjälpstitlarna, men "misslyckas med att ge hela världen det den behöver".

Elise Karlsson är rasande bra på att avlyssna samtiden, roligt och desperat. Har vi varit naiva? För goda? Att se andras lidande kan vara smärtsamt. Just därför är det "helt väsentligt att kunna slappna av. Det är avgörande för allt. För livslängden. För produktiviteten."

 "Gränsen" är ett kollage av korta texter, ibland bara några rader per sida, som binds ihop av samtidens skärvor och Emmas obevekliga sönderfall. Den här gången har prosalyriken knäppt upp korsetten. Här finns tonfall från Kafka, Kierkegaard och Kristina Lugn, men också ekon från Göran Palms 1960-tal och "Själens furir", där storögd naivitet blandades med absurd konsumtionskritik. Elise Karlsson ger Palm en hommage: "Där är det. Där är havet."

Havet går inte att kontrollera, det är nu fullt av döda kroppar. Och det blir klart att ju starkare krav på stängda gränser, desto svårare blir det att hålla några gränser alls. Döden jagar livet, män dödar barn med svärd, män kör in i folkmassor, män bränner läger med människor i.

Det har verkligen varit innehållsrika år. Har vi drömt alltsammans?

Till jordens medelpunkt

 I "Gränsen" tar Elise Karlsson djärvare kliv i språket än tidigare. Hennes surrealistiska sociologi blir mer sorgsen. Texten skapar ett fysiskt gungfly åt den oroade läsaren som trampar omkring mellan orden och riskerar att dras ner i djupet med Emma, som får allt svårare att skilja på jaget och världen, sjukdom och hälsa, arbete och liv.

Elise Karlsson är en av de mest spännande rösterna i samtidsprosan, och det ska bli intressant att följa henne vart hon vill, kanske till poesin, kanske till jordens medelpunkt. Den här gången levererar hon förresten också en briljant liten valanalys i förbifarten:

"Det otänkbara är bara otänkbart tills det händer. Sedan är det pågående. Sedan är det slutet som är det otänkbara."

ROMAN

Elise Karlsson
Gränsen
Natur& Kultur, 260 s

 

Ulrika Knutson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 

 

LÄS MER - Per Wirtén resenserar Elise Karlssons "Linjen"

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!