Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Elisabeth Åsbrink / Smärtpunkten

Elisabeth Åsbrink gör skeendet kring Sju tre och Malexandermorden tydligare. Nils Schwartz konstaterar att påståendena om Lars Noréns skuld är orimliga.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ELISABETH ÅSBRINK | Smärtpunkten | Natur och Kultur

En timme före deadline raderade jag min recension av Lars Noréns pjäs Sju tre som hade haft premiär i Umeå samma februarikväll 1999. Det jag hade skrivit var för kategoriskt, uttryckte en tvärsäkerhet som jag inte kände. Jag skrev en ny version som formulerade en rad frågor i stället för bestämda svar och hann lämna texten i sista minuten.
Tio år senare, när SVT-reportern Elisabeth Åsbrink ger ut sin dokumentation av pjäsens för- och efterspel, är de frågor jag ställde då fortfarande obesvarade. Åsbrink fyller snarare i frågetecknen än rätar ut dem, och det är den enda rimliga hållningen.
Men en sak gör hon mycket tydligt, med stöd i fakta och inte i insinuanta spekulationer – Lars Norén har inget ansvar för polismorden i Malexander. Det går visserligen inte att koppla isär morden och teaterpjäsen, eftersom en person, Tony Olsson, hade en roll i båda, men det innebär inte att man får blanda ihop dem. De är två angränsande rum i tiden, i vilka pågår parallella processer utan direkt samband med varandra.
Det mest skandalösa i efterspelet till Malexandermorden är inte vad som falskeligen påstås vara Noréns oberördhet, utan Folke Rydéns tendentiöst klippta tv-dokumentär från 2001. En del av dem som kommenterade filmen omedelbart efteråt bör ångra sina omdömen i dag.

Det innebär inte att Norén går fri från kritik i Åsbrinks bok. Han var så inriktad på den konstnärliga processen i det ena av de där angränsande rummen att han inte bara var blind och döv för vad som försiggick i det andra – det var i och för sig alla – utan även för det som hände i korridoren utanför, det som man kan kalla det mellanmänskliga spelrummet.
Denna ”skapande okänslighet” påminner om Anna Odells konstprojekt – verket går före vanliga mänskliga hänsyn. I Noréns fall innebar det att han omedelbart efter premiären tog sin hand från de medverkande och kastade sig in i nästa projekt.
De tre skådespelarna/fångarna var oförberedda på detta och tog det som ett svek. Den alltid lika lojala producenten Isa Stenberg uttalar ingen sådan kritik – hon visste ju vad som var att vänta – men det var hon som fick betala det mänskliga priset för att ro hela teaterprojektet i land, från första repetition till sista föreställning, och blev knäckt på kuppen.

Åsbrink kommer knappast med några sensationella avslöjanden i sin bok, men bidrar med en rad förtydliganden. Lite ironiskt är det till exempel att ingen av de tre skådespelarna vid premiärdags längre var föremål för den permissionsinskränkande paragraf som gett pjäsen dess titel. De fick alltså permissioner utöver dem som var knutna till teaterprojektet.
Det var under sådana ”fristående” permissioner som Tony Olsson började delta i den rånserie som Jackie Arklöv och Andreas Axelsson hade inlett redan i september 1998 – mot Konsum i Kisa – och som skulle avslutas med det ödesdigra rånet av Östgöta Enskilda bank på samma ort dagen efter sista föreställningen av Sju tre i maj 1999.
Det finns säkert anledning att rikta kritik mot kriminalvårdsstyrelsen och dess regionchefer för deras frikostighet med permissioner, men dessa beviljades enligt dåtidens regelbok. Att man inte bättre följde upp vad fångarna hade för sig utanför fängelset är skäl till ännu starkare kritik, vilken de ansvariga inte heller försöker smita undan. Men Arklöv och Axelsson satt ju inte i fängelse. Och rånen hade hur som helst ingen direkt anknytning till teaterprojektet.

Alla – inklusive Norén själv – är i efterhand överens om att det var ett misstag att ta föreställningen utanför fängelset. Jag kan förstå det, eftersom mötet mellan en oförberedd publik och de oförberedda skådespelarna blev så hätskt både i den direkta konfrontationen och den efterföljande debatten. Men jag förstår det inte om det innebär något slags erkännande av teaterprojektets medansvar för Malexandermorden.
Åsbrink refererar en del psykologiska teorier om hur teatern blåste upp fångarnas narcissistiska egon och det ena med det andra. Men återigen – Arklöv, som avlossade de dödande skotten, och Axelsson deltog inte i pjäsen. Fångarna/skådespelarna Carl Thunberg, som inte var nazist, och Mats Nilsson deltog inte i morden. Kort sagt: psykologiserandet är ren bullshit.

Av någon anledning har Åsbrinks bok fallit utanför den oskrivna branschöverenskommelsen om förstadagsrecensioner – den formella utgivningsdagen är i dag.
Jag har alltså redan kunnat läsa och lyssna på en hel del omdömen. Boken besvarar inga frågor, säger någon. Det ser jag snarare som en förtjänst.
Den är rörig, säger en annan. Det kan tyckas så, men i själva verket finns här en rak kronologisk struktur kring vilken frågeställningarna växer fram naturligt – hur såg den ideologiska bakgrunden ut, vad hände bakom kulisserna medan allt pågick, hur tänker de inblandade i dag? Jag har inga svårigheter att orientera mig, men det förlösande svaret letar jag – liksom Åsbrink – fortfarande efter, nu som då.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!