Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ekon från judar som förintades

Gunvor Hofmo. Foto: NORSTEDTS/GYLDENDAHL
Sara Abdollahi. Foto: PATRICK MILLER

Gunvor Hofmo sörjer de döda i sina dikter.

Sara Abdollahi påminns om att inte glömma att de förintade en gång levde och talade.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LYRIK | RECENSION. ”Varför ska vi inte lida när det finns så mycket lidande?”, skriver den judisk-österrikiska studenten Ruth Maier i ett brev. Hon skriver på väg till sin säkra avrättning efter juderazzian i Oslo 1942. 

Den som får brevet är tvillingsjälen Gunvor Hofmo. De har intensivt umgåtts under två år. 

När Hofmo fyra år senare debuterar med ”Jeg vil hjem till menneskene” följer meningen med. Den finns också med i den tunna volym på 150 sidor som Staffan Söderblom tillsammans med Eva Runefelt nu noggrant valt ut och finkänsligt översatt. ”Jag glömmer ingen” sträcker sig från Hofmos första och genom hennes resterande nitton diktsamlingar varav den sista passande nog heter ”Epilog” och utgavs 1994 – ett år före hennes död.

Vad innebär det att lida, frågar sig dikten, att bära sorg och aldrig glömma den som en gång fanns, som man älskade, vars frånvarande närvaro blir lika dimmig som en dröm, men påtaglig som ljus och mörker, natt och dag, gud och ingen som hör bön? Motsatspar som återkommer hos Hofmo.

Återkommer gör också förutom döda släktingar och Maier, ekon från andra judar som förintades, tillsammans med hennes döda katt Mascot, vandrar de alla genom den sorgtunga poesin. Hofmo är sorgen för de döda evigt lojal, i såväl sina tidigare expressionistiska diktsamlingar, som i sina senare, besläktade med efterkrigspoeter som Celan och Sachs

Med en Södergransk känslighet omvandlar Hofmo så skickligt värk till verk, att jag när jag läser henne, förvandlas till en medvärkande. 

Så hur besjunger Hofmo värken? 

Genom dämpad röst men stark dikt som rör sig mellan vardag och mystik. Konkreta bilder varvas med metaforer. Jag dras med ned i djupaste avgrunder när frasen från Maiers brev spökar och påminner om att inte glömma att den förintade en gång levde och talade:

”Du hör den mjuka rösten 

som du hörde den sist,

frågande utan att klaga,

dämpad och underligt sorgsen:

Warum sollen wir nicht leiden

wenn so viel Leid ist?”

 

LYRIK

Gunvor Hofmo

Jag glömmer ingen. Valda dikter.

Översättning Eva Runefelt och Staffan Söderblom

Norstedts, 153 s.

AV SARA ABDOLLAHI

Sara Abdollahi är poet och kritiker på Expressens kultursida.

I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Gäst är den nya akademiledamoten Eric M Runesson, som avslöjar detaljer i förändringsarbetet. Programmet finns också som podcast.