Efteråt gråter jag som ett hungrigt litet barn

RECENSION. Dagens metoder för tillfrisknande från ätstörningar skiljer sig markant från andra behandlingar som barn och unga kan bli föremål för. Oavsett vilken form av ätstörning det handlar om måste man börja med att lära sig äta enligt ett detaljerat schema. 

Först när rutinerna börjat sätta sig, och det syns på vågen och blodproverna, kan man eventuellt få prata om sina tankar och känslor. Om man har en behandlare som är intresserad. Förklaringen till detta brukar vara att den mänskliga hjärnan inte är mottaglig för samtalsterapi om den exempelvis är utsatt för svält. 

Men jag undrar ändå om det verkligen är rimligt att just den ätstörningsdrabbade avkrävs rollen som robot. Att det inte finns utrymme för att ha en personlighet, egna preferenser, eller åtminstone få berätta om sitt förhållande till mat. Och när jag läser Karolina Ramqvists nya ”Bröd och mjölk” förstår jag, i lager efter lager, varifrån min skepsis egentligen kommer. 

Boken är skriven i jagform. På annat sätt kan inte en bok om mat skrivas. För mig, som är uppfödd på djupfryst renskav och kexchoklad, känns det först nästan som att läsa en saga. Bokens jag får i barndomen både äta och lära sig laga alla möjliga sorters mat – köttbitar som plumsar ned i grytan för att bli kalops, mannagrynspudding, böckling, fruktkakor och alla sorters grönsaker man kan tänka sig. 

Det är som att vandra omkring i ett gigantiskt, vindlande matmuseum, med lukteffekter och små smakportioner i valv efter valv oändligt. Men ju längre in man kommer, desto mer skrämmande blir skuggorna i vrårna. 

Som ett vibrerande, överintelligent litet djur känner hon doften av pannkakssmet.

Flickan i boken är rädd. Mest av allt är hon rädd för att bli lämnad ensam, som hon vet att hon kommer att bli när mamma gräddar pannkakor. Som ett vibrerande, överintelligent litet djur känner hon doften av pannkakssmet som möter smöret i pannan, och panikreflexen är omedelbar. Så fångar Ramqvist, med sitt språk som går som ett svalt urverk, barndomens särpräglade krockar mellan trygghet och skräck. 

Dessa krockar uppstår för att barnet är helt i händerna på de människor som fött, och föder, henne. Känslan av att ligga i sin säng, eller i sin mammas säng, och se ut som en trygg liten varelse, men se onda ansikten i fönsterrutans svartblänkande yta, i ljusrektanglarna i taket, i den tomma vällingflaskans övergivna profil. 

Flickan har hål i tänderna, och skriker och gråter hos tandläkaren, rasande på sin mamma som låtit detta ske. Hennes pappa är långt borta. Han tog inte med sig sin flicka. Eller: mamma ville inte att de skulle följa med. Mamma har en ny man. Flickan väntar på att han ska gå, så hon kan sova i mammas säng igen. 

Och hela tiden, genom all rädsla och smärta: mat. Frukost, lunch, middag, chokladdoppade bananer, mandariner, knäckebröd. När flickan ätit upp, ätit tills hon är proppmätt, vill hennes kropp ändå ha mer. Jag läste någonstans att känslan av att fylla sin mage med mat kan liknas vid en smekning på insidan av kroppen. Det låter vackrare än ordet ”hetsäta”. 

Flickan kräks upp pasta över sin pappas vackra kök.

Innan jag läste ”Bröd och mjölk” hade jag ingen kontakt med matens existentiella aspekter. Men boken öppnar för mig dofternas, lökskivornas, potatismosets funktion som puppa att gömma sig i, en vägg av smak, stekvärme och tröstande tyngd som håller verklighetens odjur på avstånd. Den som är rädd att bli lämnad ensam kan inte ens kallas irrationell; vi blir ju lämnade ensamma, på ett eller annat sätt, de allra flesta av oss. 

I verkligheten finns ingenting att hålla sig i. Men vi måste äta. Någonting måste varje dag stoppas i munnen, och om vi koncentrerar oss kan konsistensen, kryddorna, den växande mättnadskänslan fylla hela himlen. Tills vi blir hungriga igen. 

Flickan kräks upp pasta över sin pappas vackra kök. Sedan dröjer det länge innan hon ser honom igen. Han skriver trevande i sina brev om sitt lediga gästrum, men dottern vill inte komma och sova där. Hon vet inte vad hon ska säga för att ”verka oklanderlig” inför honom. Tanken sliter mig i stycken, för den är sann. Naturligtvis vill man verka oklanderlig inför en far som inte finns i ens dagliga liv. 

När de till sist ses, när flickan är 18 år, är det på en lyxrestaurang. Sagokänslan kommer tillbaka: alla på restaurangen är välklädda, cigarrökande, sådana människor som man nästan aldrig ser. Och bland de sobra smårätter som serveras finns krabbsallad med vattenkrasse och kanderade mandlar. 

Jag visste inte ens att mandlar kanderas och läggs i sallader. Genom faderns tuggande käkar, hans hand som håller glasen med champagne och rosévin, blir han levande för mig som precis den antites till en pappa som den frånvarande fadern är. Personalen på lyxrestaurangen tror att dottern är hans flickvän. Hon tänker att det är bra att hon är vuxen nu, eftersom hennes pappa aldrig förstått sig på barn. 

Den här boken liknar ingenting annat jag läst. När jag först konfronterades med den undrade jag hur det skulle vara möjligt att berätta något väsentligt om livet genom att beskriva mat. Efter avslutad läsning gråter jag som ett hungrigt litet barn.

Karolina Ramqvists bok har faktiskt förändrat min syn på livet. Grunden för det är hennes suggestiva, fullständigt unika språk. För att skriva fram kristillstånd och känslomässig nöd ur spannmål och mejeriprodukter krävs en stor författare. 

Martina Montelius är dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius: ”Allmänna klagomål”

PODCAST. Gunilla Brodrej och Martina Montelius har några klagomål. Hotell ställer in badkar i sovrum, tävlingarna i ”Allt för Sverige” är för torftiga och frisyrerna i ”Kontrapunkt” för komplicerade. Dessutom lägger en kär podd ner och det är krig.