Ebbe steker biff och Säpo muttrar om PKK

RECENSION. Ingen är så trött på Palmemordet som jag. Jag lovar. Jag harvade runt i det så länge att det jagade mig i drömmen, det var halva min verklighet och den enda anledningen till att jag hade internet. Så är det någon som tycker att den där biten fredagsnatt på Sveavägen i slutet av februari 1986 är nattstånden så är det jag. Plus min flickvän så klart, som har fått stå ut med en del tips, spår och alternativa teorier, oftast framförda av överförfriskade män på olika fester som läst min roman om mordet eller sett mig prata om den på tv.

Det är också henne jag ringer och konfronterar när jag har kommit till sidan 13 i Hans-Gunnar Axbergers ”Statsministermordet”. Varför pekar Lisbeth Palme inte ut Stig Engström? Om det nu var han som sköt? Det går nämligen inte att tolka vittnesuppgifterna på något annat sätt än att hon såg mördaren. I ögonen. Och han satt ju där, framför henne, i rättssalen!

 Men min flickvän ser till att irra bort sig i ett cirkelresonemang. Christer Pettersson hade av polisen presenterats som den det skulle vara och Lisbeth hängde bara på. Nja. Och så det där med att ”det ser man ju vem som är alkoholist”. Också nja. För vadå, försöker jag, då satt hon alltså i både tings- och hovrätt och 1: trodde på sitt eget felslut, eller 2: ljög oss rakt upp i ansiktet? Det där får jag bara inte ihop. Inte min flickvän heller, verkar det som, för hon börjar krydda cirkelresonemanget med beskrivningar av hur läskig Christer kunde vara och att han klappade henne på huvudet i Sollentuna C när hon var barn och hade rykte om sig att stövla in på Systemet och plocka med sig exakt det han ville ha. 

Och så fort vi lagt på kommer Pierre Schori +1 och slår sig ner 35 centimeter till vänster om mig på det soliga kafé där jag sitter och läser. Såklart. För så är det alltid när man närmar sig Palmemordet: förbindelser och kopplingar uppstår. Och jag låter boken ligga väl synlig för att Pierre ska kunna luta sig fram och undslippa sig ett litet tips. Ett litet ”vad många inte tänker på med Palmemordet”, eller ”Olof sa alltid…” Eller bara ber mig säga något om boken jag läser. Men det gör han inte, för han och hans +1 snackar Ukraina och jag kan inte riktigt höra vad de säger.

Men om Pierre hade hade frågat vad jag tyckte om Axbergers bok hade jag svarat så här. Nykter. Ändå olidligt spännande. Påstår inte mer än den bör påstå men går ändå mycket nära. Februarisnön faller över sidorna och när den smälter undan avtäcks ett bortglömt gömsle mellan dissektion och spekulation. En värld där de överkammade flintarna var mer överkammade och den språkliga vigheten mer vig. Och du är själv med på sidan 279. Du ringer Säpochef Sandström utan att det egentligen leder någonstans. Som så mycket inte ledde någonstans under den där mordutredningen.

Axberger satt som Granskningskommissionens sekreterare och var med när det hände. Han var hemma hos privatspanare Krantz, placerades av dito Sven Anér på Sveavägen, tyckte att Holmér gjorde en del bra saker i början och vet allt om turerna kring spaningsledare Hans Ölvebros röda tjänstebil. Så det väl där någonstans man känner oj. Hur göra rättvisa åt den här historien? För det vet alla författare, en för bra historia kan baktända och paja ens upplägg. Och hur sortera i alla detaljer? Och dessutom: när något ska sammanställas och läggas tillrätta kan det bli som på föräldramötet när man räcker upp handen bara för att ingen annan gör det. För att få slut på den pinsamma tystnaden. Okej, jag blir väl klasspappa då, tänker man, om alla andra har så jävla mycket på jobbet. Men sen är man oengagerad och dålig. Tar en för laget bara. 

Och det gör nog Axberger också. Men inte bara. För hans framställning är engagerad och utspelar sig i ett vidsträckt nu, där åttiotalets gatlyktor åter tänds och Palmemordets ljuvliga personage tillåts återuppstå. Som Ebbe Carlsson. Alltså han är inte sann. Och Hans Holmér, med sin lite depressiva sexyness, som i skuggan av den auktoritäre och nationellt sönderälskade friidrottspappan tvingades bli ”demonstrativt informell”. Det dryper av sådana formuleringar. Ebbe ”steker biff med den äran” och man kommer nära den här tiden på riktigt. Och det kommer mera. Kegö och Barrling. Åh. Dem hade man ju nästan glömt. Åttiotals-Säpos Piff och Puff (i glansiga Armanis) sitter fortfarande PKK-övertygade i Konstitutionsutskottet och försöker ta sig förbi Bertil Fiskesjös (C) ruffiga auktoritet. Och IB (så sjukt att SAP hade en egen hemlig polis) vars modus operandi läcker in i utredningen och möjliggör de lösa boliner som etablerades i Holmérs och Ebbes närhet. Det är till sina delar nästan irriterande bra skrivet. Och extra irriterande att det är en jurist bakom orden. Själv hade jag aldrig lyckats med den motsatta resan: jag skulle sätta dit exakt alla, på extremt oklara grunder, och inte överleva en dag i rätten. Men Axberger förmår vidga perspektivet, har både jurist- och stilisthatt och lyckas svänga förbi både Operabal och Kennedymord utan att bli knäppis. 

Men vad säger han då om Palmeutredningens nedläggande? Om utpekandet av den Skandiaman som Krister Petersson inte ”kom runt”? Jag tror att han säger att det i den här utredningen finns mycket man inte kommer runt. Och att caset mot Engström aldrig skulle hållit i domstol. Privatspaneri; förhandsslutsatser som allt styrs mot. Han är rätt hård faktiskt och säger att det bästa hittills, alltså juridiskt sett, var solklart Christer P. Väljer andra vittnen, musikläraren framför allt – den enda som såg hela skeendet nykter – och återetablerar den av den sista Palmegruppen lite märkligt borttrollade Dekorimamannen. 

Lyckas han med det? Jag vet inte. Moraliskt är ju det domlösa utpekandet av Stig Engström rätt ohemult. Men rent spanarmässigt då, lyckas Axberger sudda bort den gamla försäkringstjänstemannens gubbkeps ur vårt medvetande? Jag vet inte det heller. Men skaffa den här boken, snabbt, och döm själva. Den som ägnar detta framtida standardverk sin tid blir nämligen rikligt belönad.

Stefan Lindberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans roman ”Nätterna på Mon Chéri” handlar om Palmemordet.

Lunch med Montelius: ”Allmänna klagomål”

PODCAST. Gunilla Brodrej och Martina Montelius har några klagomål. Hotell ställer in badkar i sovrum, tävlingarna i ”Allt för Sverige” är för torftiga och frisyrerna i ”Kontrapunkt” för komplicerade. Dessutom lägger en kär podd ner och det är krig.