Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Drottningen blev sexslav - här är hennes berättelse

Pat Barker.Foto: JUSTINE STODDARD / ALBERT BONNIERS
Foto: ALBERT BONNIERS
Isobel Hadley-Kamptz.Foto: OLLE SPORRONG

I den västerländska litteraturens vagga finns ett motbjudande kvinnoförtryck.

Isobel Hadley-Kamptz läser en roman som ger de glömda offren röst och liv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION.Sjung o gudinna om vreden som brann hos peliden Akilles”. Så lyder som bekant första meningen i ”Iliaden”, ett av världshistoriens mest kända litterära verk. Det grekiska ord som Homeros använde är mênis, som brukar översättas med vrede eller ilska, men som har en mycket djupare innebörd. Mênis är närmast en gudomlig, kosmologisk vrede över brott mot universums mest grundläggande moraliska koder. 

Det Akilles är så ofattbart förbannad över är att han blivit fråntagen en tjej. Hon hette Briseis, och Akilles hade fått henne som krigsbyte och hedersgåva efter att grekerna erövrat Lyrnessos, där hon hade varit drottning.

Eftersom kung Agamemnon på motsvarande sätt hade rövat bort en dotter till en apollonisk präst, och Apollon därefter sände pesten på det grekiska lägret tills hon lämnades tillbaka, så tvingade Agamemnon till sig Briseis från Akilles som ersättning, eller hämnd, eller något annat av de maskulina maktspel som är grunden för nästan alla homeriska mäns agerande. 

Hon får tala själv, får tänka, får känna.

Denna vanära, att bli fråntagen en sexslavinna, bryter alltså mot universums lagar. Om att det finns dem som blir sexslavinnor har universum däremot uppenbarligen inget särskilt att säga. 

Det finns en scen precis i början av Pat Barkers ”Flickornas tystnad”, som säger så mycket om när verkligheten byter moralsystem. Drottning Briseis, slavinnan Briseis, den utlösande orsaken till konflikten mellan Akilles och Agamemnon och därmed till den Akilles vrede som hela Iliaden handlar om, är här huvudperson. Hon får tala själv, får tänka, får känna, och i inledningen väntar en grupp välborna kvinnor och deras barn och tjänarinnor i citadellet medan striden om Lyrnessos pågår utanför. 

Briseis ser hur en slavinna, som sannolikt bär på hennes makes barn, tittar på henne. ”Nu är det din tur”, tolkar hon blicken. Hon vet att det är sant, och förstår slavflickans känslor. ”Jag hade varit snäll mot Ismene – trodde jag i alla fall – men kanske var ingen form av vänlighet möjlig mellan ägare och slav, bara skiftande grader av grymhet.” 

Agamemnons vidrigheter är precis vad jag hade väntat mig.

Jag läste Barkers bok förra året på engelska och älskade den. Här är en av världens mest berömda berättelser, återberättad från några som aldrig tidigare har fått komma till tals. Här får vi utöver Briseis följa de andra tillfångatagna kvinnorna i det grekiska lägret, höra deras öknamn på de grekiska krigarna, lyssna på deras skvaller om vilka som ändå är rätt snälla och vilka som är grymma, förnedrande, våldsamma. 

Att mörda sina egna barn har aldrig stått högt i kurs hos mig, så Agamemnons vidrigheter är precis vad jag hade väntat mig. 

Akillesgestalten är mer mångtydig. ”Hur skiljer man tigerns skönhet från dess grymhet eller gepardens elegans från dess dödliga snabbhet? Sådan var Akilles: skönheten och brutaliteten var två sidor av samma mynt.” Det finns bara en sak Akilles älskar mer än striden och det är äran (kanske kommer Patroklos på tredje plats). Det är ingen nyhet, men Briseis tysta, kyliga iakttagelse av honom får oss att se honom på nytt. 

Det är kvinnorna som betalat det tysta priset

Akilles är ändå bifigur här, och på samma sätt blir det trojanska krigets mest rörande ögonblick, när kung Priamos av Troja kommer till Akilles för att på sina bara knän be om Hektors kropp att begrava, mest en pendang till den del av krigen som vi så sällan tidigare uppmärksammat. ”Jag gör som ingen annan man gjort tidigare, och kysser händerna på mannen som dödade min son” säger kung Priam till Akilles. Briseis svarar tyst: ”Jag gör som oräkneliga kvinnor tvingats före mig, jag särar på benen för mannen som dödade min make och mina bröder.”

Män må kriga om både ära och om kvinnor som ägodelar, men det är kvinnorna som betalat det tysta priset. Kanske hållet den tystnaden äntligen på att brytas. 

 

ROMAN

PAT BARKER

Flickornas tystnad

Översättning Eva Johansson

Albert Bonniers förlag, 332 s. 

 

Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida.